Annorlunda jul.......

Julen är en tid som många förknippar med lugn, mys med nära och kära.  Klappar under granen, mat i massor, glögg, tv tittande mm. Stressen de senaste veckorna är över. Allt egentligen för en enda dag. 

För andra är det en tid för hjärnspöken, ensamhet och önskan om att det bara ska bli vardag igen. 

Ja, julen är annorlunda beroende på vem man är. 

För min del är den mycket annorlunda,  jämfört med vad jag varit van med.  Den "hönsmamma" som jag varit har fått tänka om. Livet förändras och det är bara att acceptera. Ett fullt hus är inte längre fullt.  Jag ska dela med mig med andra av mina kära.  Dock ska man inte glömma att de är lika kära för det. Klagar inte, för vi hade mysigt jag och yngsta sonen. 

Men hjärnspöken, ja, de har hälsat på.  Många tankar som inte borde dykt upp i julefriden.  Att intala sig själv att jag inte kan göra något är inte lätt.  Gjort rätt eller fel kan bara framtiden utvisa. 

Dock i år fick jag den finaste julklappen i förtid.  Fått njuta av december månad, en som står tryggt vid min sida och ser till att "ensam är stark" inte längre behövs. Vad mera kan man önska. 

Kropp och själ.........

Ledig, sitter hemma för att få undan mina beställningar.  Det är roligt när efterfrågan finns. 

När jag sitter ensam framför tvn får jag tid att tänka,  både på gott och ont.  Har den senaste tiden känt av leder och muskler mera än vanligt.  Börjar fundera om tiden hunnit ikapp mig. Eller har jag misskött mig. Vad är det som gör att jag bara blir sämre? Ska inte klaga,  fick ju domen för 30 år sedan att om jag inte gjorde nått åt min vikt skulle det vara rullstol nästa. Sagt och gjort, halva jag försvann. Så ska jag se på det så har jag klarat mig bra. Frågan är dock om tiden hunnit ikapp? 

När jag funderar på detta sätt det spår i själen. Blir lite "morlonken" som vi brukar säga.  Skulle vara skönt att få vara liten en stund och krypa ihop i en stor varm famn. Någon som stryker mig på huvudet och säger att det kommer att gå över.

Jag har inte tid att bli sämre.  Jag har så mycket kvar att göra. Men någonting säger mig att jag inte får bestämma allt.  Alla har vi olika öden. 

Hur länge kan vilja bestämma? 

Kommer min envishet bli mitt fall? 

Frågorna har inget svar, endast framtiden vet.

Finns det inga regler.......

Så var jag där igen med mina funderingar,  försöker lista ut hur människor / människan tänker och prioriterar. 

En viss syn under helgen fick mig att fundera på mina prioriteringar. 

Att hjälpa nära och kära har många gånger fallit på min lott.  Något jag gärna gör för den som behöver och uppskattar min hjälp. Men om det blir en vana och man bara tas för givet börjar jag numera protestera och säga ifrån. Men det är inte lätt,  tursamt nog så behöver jag inte dölja mina känslor för mina barn längre då dessa är vuxna. 

Om du hjälper någon,  får denne då bete sig hur som helst?  Har den personen rätt att utsätta dig för vilka syner som helst? 

Vad människor gör privat struntar jag fullkomligt i, så länge som ingen annan behöver bli berörd. Men när man gör det när man väntar på besök som lovat hjälpa  en, finns inga ursäkter. Skamligt är lindrigt skrivet. Ibland önskar jag att jag kunde säga upp bekantskapen men det skulle inte räcka länge innan jag skulle hamna i samma eller en ännu värre situation. 

Jag hoppas att ni som läser inte utsätter någon för något denne inte önskar. Själv har jag lovat att försöka leva på ett vis så att ingen annan ska drabbas. Undviker att säga hur jag vill ha det, för att jag är rädd att någon ska känna sig tvungen. Hatar om någon tycker synd om mig. Ibland kan det gå så långt att jag själv drabbas av mina egna beslut. 

Kan tro att vissa nu tänker att det är bara att säga stopp,  men så fungerar dock inte min verklighet.  Nej,  minnesförluster och förnekelser och inget hjälper oavsett om du är snäll, arg eller ledsen.  Huvudsaken är att det ser bra utåt så struntas det i resten. 

Vem tror du att du är..........

Så var jag där igen, känslan som suttit i så många år, ständigt påmind.  49 år och den växer inte bort.  Det enda som behövdes var ett samtal,  med måste / bedrövligheter och självömkan. 

Jag är 13 år på väg hem,  vill inte,  orkar inte mer.....

Men jag kan inte vara tyst länge, du tog mitt liv då och vill fortfarande styra det.  Vill skrika, släpp mig, jag klarar mig utan dig.  Däremot får du problem, vem ska lyssna då. 

Sätter mig vid tallen på gångstigen, ser ner mot huset.  Undrar om syrran kommit hem.  Hoppas jag är före,  säger till mig själv att det är bättre så. 

Vem tror jag att jag är,  tankarna rusar genom huvudet.  Tårar i ögonen och gråten i halsen,  bäst att försöka sova. Jag är nog bara trött,  det blir bättre imorgon. När jag kommer på jobbet är allt glömt igen. 

Säger till mig själv,  lika bra att gå hem.  Det kanske inte är så idag och pappa kommer snart.  Jag måste börja med middagen om allt är fel.  Klumpen i magen växer,  spricker snart.  Vill skrika! 

Tänk inte mer,  jag har brytit cirkeln.  Jag har underbara barn som inte behövt uppleva detta.  Och du är mormor,  vem vet kanske snart farmor också. Jag ska älska dem alla, både de som finns idag och de som komma skall. 

"Hjälp mig,  hjälp mig ", orden ekar i mitt huvud.  Känner lukten,  blir arg, ledsen och ännu en gång besviken.  Tar det aldrig slut. 

Men frågan kommer alltid att finnas,  varför just vi.  Jag och min syster kunde inte välja.  Det var min barndom som försvann.  Och hur ska jag kunna göra annorlunda idag.  Märkt för all evighet,  bara att acceptera? 

In sickness and in health, until death do us part.

Att få djupa tankar innan jag ska sova är aldrig nyttigt.  Men kommer de så kommer de.

 Ikväll tänker jag på att den enda jag inte kan skilja mig ifrån är min egen kropp.  Nu kanske ni undrar hur jag menar.  Jo, hur behandlar vi våra kroppar. Vad måste den stå ut med. 

Jag vet att jag inte varit snäll emot mig själv många gånger,  varken kroppsligt eller själsligt.  Den har blivit utsatt för många obehagliga saker,  både medvetet och omedvetet.  Brukar säga att det som inte dödar det härdar.  En sanning med modifikation. Lär jag mig av mina misstag, jo visst, men det är inte alltid jag sen lever efter mina erfarenheter.  Dumt kan tyckas, jag har ju bara en kropp och till skillnad mot andra ting finns varken garantier eller reservdelar att räkna med. 

Människan är en konstig varelse, hur klok som helst och ändå en av de dummaste på jorden. Vi måste bli bättre på att värna om våra skal. 

Ingenting är omöjligt förrän motsatsen är bevisad.  Ett ordspråk jag anammat, börjar förstå mer och mer att egentligen är det bara ett bevis på min envishet. Att vara envis kan vara både på gott och ont.  Men många gånger resulterar det i kroppens lidande. Är det dags att börja tänka om innan det är för sent och min käre vän, kroppen börjar ge upp. 

Så hur var det nu :

to have and to hold, from this day forward, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, until death do us part.

Motgångar och medgång.......

Hosta, hosta och hosta samt många arbetspass på raken.  Ja, talesättet: som man bäddar får man ligga, stämmer.  Datahaveri på affären gör inte min situation lättare. Klart till veckan känns som liten tröst. 

Nu har jag två val,  tycka synd om mig själv eller se det från en annan synvinkel. 

Att gräva ner mig är inte riktigt mitt handlings sätt, har aldrig hjälpt mig förr. 

Hosta,  ja irriterande men det kunde varit värre. Jag har dock bara, med betoning bara,  hosta och inga andra krämpor.  Nått borde jag finna som kan bota den.

Många arbetspass,  tänk på att jag valde det själv.  Passade på att under ledigheten gästspela på mitt gamla jobb. Erkänn för dig själv,  det va trevligt,  gamla kämpar kamrater och köra lastbil.  Det är och var klart värt allt.

Finna positiva saker med haveriet på affären är lite svårare.  Men måste jag det? Affären ger så många andra positiva saker. Alla trevliga kunder,  jobbat med min trogne radarkamrat ( dock blev det vab för henne efter halva dagen ). Så va det den korta stunden som inte går att förklara, ögon blicken och orden som gav intryck av att jag går mot en underbar tid. 

Så hur var det nu,  är det motgångar eller........

Nu och då.......

Sitter hemma en fredagskväll efter ännu en mysig dag.  Jobb, skratt och trevliga människor har dagen erbjudit.  Inte blev den sämre av att den avslutades med middag tillsammans med min kollega och hennes familj. 

Jag sitter och tänker på allt som jag får av mina dagar. Det är nog både roliga och spännande händelser.  Några saker kan jag förutspå och andra kommer utan jag förstått hur. Det enda jag är säker på är att jag är lycklig över det mesta. Jag känner mig säker och trygg på min väg. 

Detta för mina tankar bakåt i tiden.  Varför gjorde jag inte så här tidigare.  Stannade upp,  såg mig omkring och tillät mig njuta.  Nej, en tid av stress, jakt på lycka,  såg livet som en kamp. Idag kan jag undra över,  vadå kamp i livet?  Såg hinder inte möjligheter. Försummade vissa människor som betyder mycket för mig, familj, vänner.  Jag vet idag att jag kunnat göra andra val.  Men frågan är om jag varit den jag är i sådana fall. 

Jag har nu en stark tro på att jag har ett syfte och en förutstakad väg.  Varför kämpa mot ett annat håll då?  Varför inte bara leva livet,  se mig om och njuta av det jag har? Hur gör ni? 

Ikväll känner jag att den sista pusselbiten i mitt liv är nära.  Nära men ändå så långt borta,  men jag har inte längre bråttom.  Tid har jag gott om,  kommer inte att rusa igenom livet igen. 

Är man glad ska man sjunga.......

Sitter hemma i tv-soffan och nynnar på Janne  Loffe Karlssons dänga.  

"Är man glad ska man sjunga,  när man sjunger ska man ge hals ".

Jag undrar om alla har det lika bra som mig eller om jag är lyckligt lottad.  Visst har livet sina ups and downs.  Men i det stora hela så älskar jag livet. 

Tänk att på kvällen sitta ensam, leende åt dagens bravader.  Tänka på kunden, med pizza och sprayburken med grädde.  Kommentaren om kombinationen av varor som gav oss båda ett långt och härligt skratt. Eller pratstunden med fotografen som förgyller min dag, vardagsfunderingar som diskuteras och skratt som kommer. Incidensen som kanske skapar nya rykten på byn,  de bjuder jag på och tror att den andre också rycker på axeln och skrattar. Det är några exempel på vad som kan hända en vanlig dag på Kittelfjälls affär, Sista Utposten.

Oavsett hur mycket jag jobbat,  vaknar jag varje morgon och känner att även denna blir en bra dag. 

Det är ju de små sakerna som gör dagen. Lycka behöver inte kosta pengar,  det räcker med några goda skratt. 

Citerar en av mina kunder idag, som frågade mig om även denna dag va en bra dag. 

 - Tänk att man ska komma hit på affären för att få visdomen.  

Sen tog han skotertidningen i handen och skrattade på vägen mot dörren. 

Vart är du på väg?

Lördag kväll, livet blir ibland inte som man trodde. 

Ja, ja det kunde varit värre.  Funderar över om jag ändå inte är på rätt väg. Jag är trygg i mig själv. 

 Ibland funderar jag över vad vi ska lära oss under livet. Jag kommer inte fram till något bra svar. Det jag lärt mig är att jag måste lära mig att tro på mig, att våga säga att jag duger som jag är och sist men inte minst älska den jag är.  Kan jag göra detta så finns det plats för andra människor i mitt liv. 

Livets gåta tror jag är att göra sig en bild av vem man är och vem man vill vara. 

Inte jaga mer och mer. Sätt upp mål som du vill se dig. Se möjligheterna och sträva mot dessa. 

Jag önskade ett liv i fjällen.  Jag vågade satsa,  gå emot mångas goda råd och förmanings tal. Jag sökte styrka, frihet och rötter. Jag fann allt, trots uppoffringar, för alla mål i livet har sitt pris.  Men mitt pris är värt att betala och det kommer jag nog få göra under en stor tid framöver.  Priset behöver inte vara negativt, det är att göra om det till möjligheter.  Nu kanske ni undrar hur jag menar, jag ska försöka förklara ett av prisen.  

När jag bestämde mig för att flytta till fjällen  medförde det att avståndet till mina barn och mitt underbara barnbarn blev väldigt långt.  Jag kunde inte bara "svänga förbi". Men när jag omvärderade detta så blev avståndet inte så långt. Jag lovade mig själv att när jag vill och kunde va det bara att packa bilen och åka ner.  Alltså från något negativt till något positivt. 

Det jag fick var att vakna upp varje morgon till vyerna av fjällen.  Ibland spela vädrets makter oss spratt, jag får en enorm styrka av detta. Jag kan när som jag önskar vandra dit jag vill  utan att någon ska tala om för mig när, var eller hur jag ska göra.  Detta är frihet.  Sist men inte minst, jag känner mig hemma. Jag har en plats här. 

Jag säger som legenden Ingemar Stenmark, de gå inte förklara för den som int begrip. 

Jag kan ha fel........

Sitter och tänker framför tvn.  Känner att det är dags att skriva av mig lite. 

Dagens tankar är huruvida människor beter sig om de är konflikt rädda.  Funderar även på vad vissa menar med konflikt. 

 Personligen anser jag att man kan diskutera bra länge innan man hamnar i en konflikt.  Det är även lovligt att ha olika åsikter utan att det blir nån konflikt.  Men jag kan ha fel. 

Jag vet inte om människor insett vikten av att kunna diskutera. De flesta av oss kan inte läsa tankar, vilket gör det ännu viktigare att vi vågar. Hur ska vi annars förstå varandra. Att prata medför inte att det kommer uppstå en konflikt.  Om vi inte gör det, byggs många funderingar på och riskerna ökar att när diskussionenen gång upptas, vräker vi ut allt på samma gång. 

Kanske tänker jag fel, men jag anser att diskussion ger förståelse. Så våga diskutera,  våga stå för det du tycker. Det värsta man kan göra är att tiga och stoppa huvudet i sanden. 

Människors rädsla........

Sitter i soffan och tänker på några av de nyheter som varit sista veckorna.  Haga-mannen har släppts, knivdåd, skottdrama mm. 

När dessa presenterats på nyheterna har människor berättat om deras olika rädslor.  Ja, de kan vara befogade men ibland tycker jag att vi människor överdriver.  Jag ska försöka förklara,  om vi tar knivmordet på Ikea i Västerås.  En kvinna uttryckte sig konstigt, som om hon inte kunde handla där mer med sina barn. Jag menar, vad är sannolikheten att det händer igen på samma Ikea.  Eller rentav på en Ikea affär överhuvudtaget.  Kan tänka att det är som om du får tre klöver på samma trisslott två lotter efter varandra. 

 Jag har lite mera förståelse för rädslan för Haga-mannen.  Han har satt många ärr i flera människor och återfalls risken är stor enligt statistiken. 

Konstigt nog fortsätter vi åka bil trots olycksrisken, många även alldeles för fort.  Men det är vi inte rädda för.  Lika så flyger vi, trots riskerna som kan få otroliga konsekvenser. 

Hur tänker människan? Kanske måste vi stanna till, tänka om och värdera faror.  Plocka fram sannolikhetsläran från skoltiden. Visst, världen har förändrats, men vissa saker är det nästan lika stor risk oavsett om man bor i Vilhelmina eller i Stockholm.  Använder vi sunt förnuft,  är "normal  försiktig", klarar sig de flesta.  Sen kommer vi aldrig ifrån att nån nångång är på fel plats vid fel tillfälle. Man ska väl inte säga att det inte kan hända mig, men tiden är för dyrbar för att oroa sig i onödan. 

Drömmar och verklighet.......

Drömmar och verklighet,  om någon skulle sagt till mig vad som skulle hända för ett år sen.  Skulle jag skaka på huvudet och säga, nä sluta skämta. 

Mormor till en ängel full med bus.

Vuxna livs-starka duktiga barn.

Kärleken blommar, en livskamrat, om än vi lever som särbos. 

Bor och jobbar i fjällen. 

Många springer i blindo,  ständigt sökande efter lyckan. Vill ha mer,  jobbar,  gör karriär och stressar fram i livet. 

Jag gjorde tvärt om, värderade vad som va mest viktigt för mig.  Sökte lugnet,  nöjde mig med det lilla. Nej tack till bilköer, möten, stress, tidsbrist och större lönekuvert.  Hälsan var viktigare. Pengar underlättar men lycka kan inte köpas för pengar. Min rikedom blev de dagliga vyerna,  fjäll, vatten, grönska, snön mm.

Jag vågade släppa, vågade tro på mig själv, lät världen gunga av ovisshet och det gav utdelning. 

Låt aldrig någonsin nån få dig att tro, att du inte kan.  Att du inte duger.....

Lär dig älska dig själv och då kan du förverkliga det mesta. 

Några projekt återstår men jag säger det igen "Rom byggdes inte på en dag ". Tids nog faller de sista pusselbitarna på plats. 

Jag kommer att fortsätta drömma,  en del blir verklighet och andra,  kanske förblir drömmar. Men jag får drömma, har tid att drömma för det gör mig till den jag är! 

Plötsligt hinner verkligheten i fatt en...

Sitter som vanligt med ett projekt i knät framför tvn.  Skämtsamt tänkande på att det måste vara min tur snart att vinna på postkodsmiljonären. Nu undrar ni säkert varifrån denna tanke kommer. Jo, det sägs ju att otur i kärlek har tur i spel. Jag tycks ha otur, så då kan jag väl få vinna.  Eller så är det så enkelt att jag inte funnit den "rätte " ännu. 

Då plötsligt dyker det upp ett inlägg som gör att alla roliga tankar parkerar och verkligheten hinner i fatt mig. Inlägget är mycket starkt, jag känner igen känslorna av förtvivlan, omtanke mm och hur personens känsla av att kärleken inte räcker till finns. Inlägget är skrivet av en människa som jag håller mycket ömt i mitt hjärta.  

Jag skulle vilja krama henne men avståndet tillåter inte det.  Det får bli kramar via tekniken. Hon och hennes närmaste finns i mina tankar. Ibland kan man anse att livets prövningar är bra orättvisa. Tyvärr får vi inte välja dem. Jag hoppas på snabb och lycklig lösning för de inblandade. 

Till er andra säger jag bara, ta inget för givet.  Livets prövningar kan vara svåra och man vet aldrig vad som händer bakom nästa dörr.

Ett brev.......

Idag sitter jag och tänker på hur tiderna förändras på kort tid. Anledningen är att jag hittade ett gammalt brev som min pappa fått av sin syster för länge sen. 

Jag rensade bland gamla räkningar som inte längre behövs sparas när detta handskrivna brev dök upp.  Mina ögon skummade över raderna utan att läsa. Konstaterade att det var bara alldaglig information och inte något viktigt som skrivits men det var skrivit med omtanke och kärlek. Min första tanke var, så vackert. 

Förr kunde vi bara höra av oss utan anledning, utan att vi måste, bara för att......

Vad har hänt, många av oss rusar iväg, glömmer våra nära och kära. Måsten styr våra liv.  Idag är det oftast när något allvarligt händer som vi stannar upp. Tänker om och visar att vi bryr oss. Trots att det finns sociala medier idag som inom sekunder kan sända våra skrivna rader. 

Minns du ditt sista brev?  Det gör jag, även om innehållet inte var så roligt. 

Men det är många brev jag skrivit med glädje och omtanke, dock är det säkert 20 år sedan. Säkert kan även ni tänka tillbaka och känna spänningen när ni öppnade brevlådans lock och där nere fanns ett handskrivet brev.  All annan post lades åt sidan och man öppnade för att läsa. Det var nästan som att höra rösten av avsändaren i raderna. 

Jag tror att vi borde visa mera omtanke för det ger så mycket, både till den som man skriver till och för en själv. 

Så ni alla som läser, jag bryr mig verkligen om er och önskar er allt gott! 

Sveriges högsta politiker......

Hur tänker politikerna, vet de hur långt vårt land är. 

De senaste dagarna har jag irriterat mig på olika uttalande i media.  Jag funderar verkligen hur de högsta politikerna tänker. Tror de att hela landet ser ut som de stora städerna? 

Man talar om nedskärningar av skattekontor, arbetsförmedlingar mm. På det vill man höja skatten på bränslet.  Känner att det är här min hjärna slår bakut. "Bränsle skatten kommer att ge en höjningen på 50 kr/månaden för pedlare", jo kyss mig där bak. 50 kr delat i 31 dagar, hur långt pendlar du då? Ni hör själva, denna ekvationen gå tamme f....n inte ihop.  Inlandkommunerna kan skratta sig lycklig att vi innevånare inte skriker högre. Vi har en otrolig tålighet, tänker att det måste gå, och protesterar inte. Man ska ju inte göra sig obekväm. 

Vi är många som har långa avstånd till olika offentliga platser som vi måste besöka med jämna mellanrum. Det kostar oss mer pengar att besöka dessa. Ex Universitets sjukhuset i Umeå,  för oss är det naturligt.  Vi åker till Umeå utan att blinka, men om du skulle be en i Stockholm att pendla 36 mil blir det protester.  Ja visst, vi kan spara  men nu tycker jag att det är dags att jämföra avstånd och spara på rätt ställen. 

Jag tycker att det är dags att vi höjer våra röster.

Låt vårt land bli mera jämlikt! 

Rörigt, drömmar, stress och lycka........

Det är en omväxlande tid i mitt liv just nu. Kasten är tvära och mycket att stå i.  Jag pendlar mellan två jobb, kanske mellan två liv. Ena veckan plog-piga och mitt gamla jag,  andra veckan är jag hemma i fjällen.  Kast mellan stress och lugn. Jag har fyra veckor kvar, med två jobb, innan jag kliver över till det nya för gått. 

Mitt liv är i flyttlådor, inte riktigt koll och bara planer till 1:a maj. Var ska jag då bo?  Drömmar om att göra iordning min stuga växlas med tanken på att avsluta det gamla.  Rom byggdes inte på en dag, jag vet, samtidigt finns en liten panik då jag inte har full koll. En del säger att det löser sig, hoppas verkligen att de har rätt.  Många tunga stenar ska packas ur min ryggsäck innan nya blommor kan läggas ner. För att förverkliga vissa drömmar måste jag få undan några hinder. 

Mellan mina världar finner jag ungdomarna och mormors ängel samt "råtta". Strategiskt placerade mitt på resvägen. Jag stannar till och njut av att träffa dem.  På vägen upp och ner har jag även mina underbara vänner. 

En otrolig värme fyller min kropp, då alla underbara människor välkomnar mig hem. Många nya vänner blir det och gamla vänner som kontakten återupptas. Har verkligen saknat dem i mitt liv.  

Det spritter i kroppen, en lycka eller är det vårkänslor? Videkissarna har redan slagit ut och svanarna har kommit. Snart ska även jag blomma.  Sällan har jag varit så säker på att jag är på rätt väg. 

Från tanke till handling...........

Nu har jag bestämt mig, oavsett vad som händer, för ödet har visat att det ska nog va så som jag tänkt länge. 

Jag har ingen plan klar utan det får bli som det blir. Jag har bestämt mig, jag ska flytta hem!

Att efter så många år längtat och önskat blir det verklighet. Kommer att va många timmars jobb innan jag kommer in i lillstugan men jag får ta ett annat boende så länge. 

Jag ska hem, hem till ljuva Kittelfjäll.

Mina ungdomar kommer att bli Vilhelminabor, mormor tar kappsäcken under bytet. Det känns bra, nej det känns underbart. En sista kick i rumpan och iväg. 

Det roliga i det hela är att när det händer saker i vår familj så går det undan. Sovrummet kommer att lämnas över till familjen Dziwniel så fort som möjligt. Kan de stå ut med mormor så kan jag med varmt hjärta dela soffan med dem. Det ska nog lösa sig. Men hjälp, hur ska jag finna ett tillsvidareboende i min hemby?? Börjat att leta idag, nitlotter men med hänvisningar till nya namn. Det värmer min själ att det finns så snälla människor i fjällen. 

Ledigheten förvandlas nu snabbt från att tussa runt i tofflorna till att lösa mitt nya, efterlängtade liv. 

Hakuna matata! Allt har en lösning och det kommer att bli bra!!

Strävan framåt.............

Idag är det åter tyst i min lägenhet, början av ledigveckan fick jag förmånen att va mormor på heltid. En härlig start på en mysig vecka. Nu när familjen återvänt hem är det dags att ta upp funderingarna som fått vila en stund.

Är inne i en tid i mitt liv som kommer att innebära förändringar. Om allt går som jag vill kommer jag att komma närmare mina drömmar än jag någonsin varit. Jag kan inte med klartext ännu skriva vad det exakt innebär, men det visar sig inom kort. 

Förändringen kommer att kräva att band som jag inte tidigare kunnat påverka måste brytas. Jag måste sälja mitt gamla hus. Ge möjlighet för både mig och mitt ex att gå vidare. Finna en köpare i lilla Vilhelmina är inte lätt. Jag kan behöva hjälp av mina vänner.

Jag kommer ev också finna en ny bostad, närmare min dröm. Ett ställe som ska ge möjlighet att ge tillbaka ork och chans att ladda batterier. Ett ställe som ger mig möjligheter att iordningställa mitt favoritställe på jorden. Alla mina tankar lockar fram ett leende på mina läppar.

Jag kommer att i framtiden prioritera mig själv och de mina. Är trött på alla falska människor som inte har annat att göra än att trycka ner sina medmänniskor samt att njuta över andras olycka. Nu ska det bli slut på detta. Skamligt att säga är att jag i min ålder fortfarande möter personer, ibland äldre än mig som fortfarande beter sig på detta viset. Men no more, säger bara det. Jag kommer med min framtid, vårda mina goda "gamla" vänner samt finna nya.

Jag ser och drömmer framåt, små steg och däremellan väntan, önskar att beslut jag väntar på ska komma nu. Väntan är dock inte nått negativt, det ger bara mer tid för drömmar och planering. Kanske kommer en cirkel inom vårt släkte att slutas igen, livet spelar ibland konstiga spratt. Jag ser fram emot fortsättningen på mitt liv!

Om drömmen blir verklighet.............

Idag går mina funderingar kring hur livet ter sig emot oss och hur olika den kan vara fastän vi finns inom samma geografiska områden eller om vi kommer från samma gener. En del av oss går på en stig som är utstakade ifrån barnsben, inget verkar konstigt och få hinder kommer i ens väg. Kan visserligen vara en sanning med modifikation. Andra har en kamp redan från födseln. Vissa av oss är lyckliga hela livet och andra går det upp och ner för. En del tycker bara att allt är pest och pina.

För min del har det varit en mycket krokig väg, livets stig. Det man trodde varit ens öde ena gången har visat sig vara bara tillfälligt. Men jag är inte ledsen för det. Jag har lärt mig att allt som sker har en mening oavsett om det varit positivt eller negativt. Jag har vuxit med mina erfarenheter och det har skapat den människa jag är idag. Inte perfekt men jag är nöjd med resultatet. Jag har fått andra värderingar i livet, är mera lycklig över det jag har än det jag inte har. Jag har lärt mig att man ska sträva emot sina drömmar och inte ge upp bara för att det verkar omöjligt. Människor kan mer än vad man tror och har en otrolig uthållighet om man måste. 

Jag själv har satt upp nya drömmar, det handlar inte längre om karriärer och materiella ting. Jag har insett att viktigast för mig är livskvalitet. Vad vill jag uppnå och hur vill jag leva? Det är frågor som mer och mer kommer när jag funderar. Hur jag ska komma dit är ännu ovisst. Det är till att ta vara på de chanser som ges i livet. Strävan är ju halva resan. Lyckas jag inte på ett vis så får jag väl ta en ny korsning på min stig. Huvudsaken är väl att jag inte tappar fokuset och går vilse. Kan jag samtidigt hjälpa andra att gå framåt på deras livsstig är detta ingen nackdel. Ibland kommer man dock fram till ett vägskäl som gör att man att man må tänka på sig själv i första hand. Även detta är numera helt okej, för om inte jag kommer vidare kan jag inte finnas till för andra. Vi måste ju alla leva vårt eget liv och kan inte göra det för andra. Jag ska göra mina val och de sina egna.

Nu är det ju så att man kan aldrig veta om och när man kommer fram till slutmålet. Så det är bra om man ser till att vägen dit är så bra som möjligt. Man ska leva medan man strävar fram, inte bara springa i blindo. Ta tid att stanna upp både för att njuta och för att se att man är på rätt väg. Dagen kommer inte igen och det vore ju dumt att slösa bort värdefull tid.

Jag vet vad jag vill! Jag vet inte hur jag ska gå men jag lär mig på vägen. 

Born a fighter........

Ibland kan man bli förvånad över hur livet spelar sina spratt. Idag är det en sådan dag där jag blir påmind om vem jag är. 

Januari månad är inte en av mina favoriter. Julens vackra ljus blir nedplockade och det blir mera mörkt än vanligt så här efteråt. Även i plånboken så kan det kännas, man har liksom inte lika bra koll som andra månader.

Till detta lägger jag till den kaotiska situationen med min sjuke far. Demens, anhörigas sjukdom.

Nå ja, vaknade i morse efter en behövlig sovmorgon. Jag har blivit bättre på det, vaknar inte långt innan tuppen kliver upp längre. En känsla av att jag skulle ta bort alla måsten denna dag och bara ta dagen som den skulle komma. Då ringde min mor och ville ha skjuts tillbaka till lägenheten, hennes ork va slut och hon behövde vila. Så va det väl ett par ord som uttalades på äldreboendet som tog fel. Säkert inte illa menat men när en anhörig är skör innan så kan det bli fel. Försökte väcka den trötta sonen som inte ville vända tillbaka dygnet så här sista dagen på lovet. När det inte lyckades bar det av till äldreboendet. Väck med julpyntet och upp med nya gardiner samt vanliga lampor. Innan vi lämnar boendet har vi en pratstund med en i personalen. Det sägs ytterligare en gång att det är viktigt att mamma återfår krafterna för att kunna fortsätta vara hos far. Skjutas hem mamma, åter tillbaka till min egen lya. Plockar och städar tills sonen tvångs tar mig på byn för handling och kaffedrickning hos en av hans vänner. Sen fortsätter eftermiddagen och kvällen som vanligt.

Nu till det som jag skrev i början, vem jag är:

I diskussionen angående min fars sjukdom så lät orden så kloka när de lämnade min mun. En förståelse och olika konstateranden att vi inte kan ändra på något. För mig är det naturligt, varför ska jag sörja när jag fått så mycket av min far. Är han lycklig ska även jag vara det, även om vi nu är lite i olika världar emellanåt.

Min plånbok känns inte lika tom som innan, även om det inte blivit någon förändring. Plötsligt kommer känslan att det blir nog bra ändå. Nya löningar kommer och då kommer inte räkningshögen att va lika stor. 

Mörkert, ja vad gör man åt mörkret? Jo det finns levande ljus, ljus som ger både styrka, värme och glädje. Jag tänder mina ljus. 

Sitter u med mina funderingar och tänker: "Hon är kanske inte så tokig denna Näslundskan ändå!" Född till en fighter, kommer alltid att va en fighter. Detta kan ingen ändra på.