Så var jag där igen, känslan som suttit i så många år, ständigt påmind. 49 år och den växer inte bort. Det enda som behövdes var ett samtal, med måste / bedrövligheter och självömkan.
Jag är 13 år på väg hem, vill inte, orkar inte mer.....
Men jag kan inte vara tyst länge, du tog mitt liv då och vill fortfarande styra det. Vill skrika, släpp mig, jag klarar mig utan dig. Däremot får du problem, vem ska lyssna då.
Sätter mig vid tallen på gångstigen, ser ner mot huset. Undrar om syrran kommit hem. Hoppas jag är före, säger till mig själv att det är bättre så.
Vem tror jag att jag är, tankarna rusar genom huvudet. Tårar i ögonen och gråten i halsen, bäst att försöka sova. Jag är nog bara trött, det blir bättre imorgon. När jag kommer på jobbet är allt glömt igen.
Säger till mig själv, lika bra att gå hem. Det kanske inte är så idag och pappa kommer snart. Jag måste börja med middagen om allt är fel. Klumpen i magen växer, spricker snart. Vill skrika!
Tänk inte mer, jag har brytit cirkeln. Jag har underbara barn som inte behövt uppleva detta. Och du är mormor, vem vet kanske snart farmor också. Jag ska älska dem alla, både de som finns idag och de som komma skall.
"Hjälp mig, hjälp mig ", orden ekar i mitt huvud. Känner lukten, blir arg, ledsen och ännu en gång besviken. Tar det aldrig slut.
Men frågan kommer alltid att finnas, varför just vi. Jag och min syster kunde inte välja. Det var min barndom som försvann. Och hur ska jag kunna göra annorlunda idag. Märkt för all evighet, bara att acceptera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar