Så var jag där igen med mina funderingar, försöker lista ut hur människor / människan tänker och prioriterar.
En viss syn under helgen fick mig att fundera på mina prioriteringar.
Att hjälpa nära och kära har många gånger fallit på min lott. Något jag gärna gör för den som behöver och uppskattar min hjälp. Men om det blir en vana och man bara tas för givet börjar jag numera protestera och säga ifrån. Men det är inte lätt, tursamt nog så behöver jag inte dölja mina känslor för mina barn längre då dessa är vuxna.
Om du hjälper någon, får denne då bete sig hur som helst? Har den personen rätt att utsätta dig för vilka syner som helst?
Vad människor gör privat struntar jag fullkomligt i, så länge som ingen annan behöver bli berörd. Men när man gör det när man väntar på besök som lovat hjälpa en, finns inga ursäkter. Skamligt är lindrigt skrivet. Ibland önskar jag att jag kunde säga upp bekantskapen men det skulle inte räcka länge innan jag skulle hamna i samma eller en ännu värre situation.
Jag hoppas att ni som läser inte utsätter någon för något denne inte önskar. Själv har jag lovat att försöka leva på ett vis så att ingen annan ska drabbas. Undviker att säga hur jag vill ha det, för att jag är rädd att någon ska känna sig tvungen. Hatar om någon tycker synd om mig. Ibland kan det gå så långt att jag själv drabbas av mina egna beslut.
Kan tro att vissa nu tänker att det är bara att säga stopp, men så fungerar dock inte min verklighet. Nej, minnesförluster och förnekelser och inget hjälper oavsett om du är snäll, arg eller ledsen. Huvudsaken är att det ser bra utåt så struntas det i resten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar