Iskallt vatten och pellijöksare.........

Hade lite svårt att sova igår och tankarna förde mig tillbaka i tiden. Jag hamnade uppe i Kittelfjäll i mycket unga år. Såg klart bilden av mig och min syster vid bäcken mellan vår tomt och ”Farbror Torstens”. Här har vi tillbringat många timmar. Vi letar små varelser i det kalla försommarvattnet. Stövlarna är parkerade på kanten tillsammans med strumporna, för vi ville ju inte ha skäll för att vi blött ner oss.  Självklart fick vi inte vada barfota i det kalla vattnet men det ingen vet, behöver ingen sota för. Några små burkar var med för att vi skulle klara vårt uppdrag.

Ner med händerna och sakta gå, inga hastiga rörelser för då hinner de inte simma in i burken. Uppe på backen traskar pappa, starkt medveten om vad hans döttrar håller på med. Om någon skulle se honom så hade han med all säkerhet ett leende på läpparna.

” – Hitt ji na pellijöksare?”  

Våra huvuden reser sig något och vi vrider det mot vår käre far.

 ”- Joho dåå”.

Där skingras bilden för mig och jag ler. Pellijöksare är ett underbart ord för mygglarver. Man blir som glad av det och de låter inte så hemska som deras vuxna plågoandar. Leendet kommer även när jag tänkte på att vi i generationer säkerligen haft samma lek i samma bäck. 

Nu leker ingen i bäcken på samma vis. Vilket är lite tråkigt men kanske kommer det en ny generation snart som mormor/ farmor kan hålla i handen. Ta av sina stövlar och sockar med, och jaga lite pellijöksare!

Konsten att sitta still...............

Ibland vet man inte vad som händer. Det kommer krypande utan att man märker det. Något suger sakta och om man springer omkring så märker man inte av det. Inte förrän det är för sent. Benen blir svagare och huvudet blir tomt.

Vart tog orken vägen?

Då är det en konst att kunna lyssna, sätta sig ner och vara stilla. Höra hur andetagen åker ut och in medan hjärtat slår. Dunk......dunk....dunk.... Att bara vara, inte sätta krav eller måsten på sig. Låt allt annat vänta. Jorden står kvar, sitt still och stressa inte upp mig bara för att orken tryter. Att låta sig ha tråkigt en stund, kanske känna lite vemod. Det är det som gör medicinen och den kommer tillbaka, orken. 

Om orken försvunnit, har den ingen brådska tillbaka, Det må få ta den tid den behöver för att återvända. Har jag för bråttom så kryper den iväg igen. Det är helt naturligt, lika sant som amen i kyrkan. 

Orken är en bra egenskap, en vän som säger ifrån om du inte är rädd om dig. En vän som vill dig väl så va rädd om den tillbaks!

Hur våra äldre behandlas............

En kall morgon gryr igen, Kung Bore kan inte riktigt bestämma sig hur det ska vara. Sitter med kaffekoppen och funderar.

Igår fick pappa komma hem, allt skulle fungera men när jag pratade med mamma nu på morgonen så får jag reda på att hemtjänsten inte varit dit varken i går kväll eller nu på morgonen. Känner att det är hemskt att det inte ska funka. Tur att de är två och mamma kan hjälpa honom med medicineringen. Dock var det bestämt att hon skulle slippa det ansvaret på vårt vårdplanerings möte. 

Hur tänker egentligen de som ska bestämma och fördela personalen. Tänk om det varit en vårdtagare som varit helt beroende av någon som kommit och hjälpt till. Hur går det för de som inte har anhöriga som ser efter att allt funkar. Skulle en sådan person fått sitta ensam på en stol, utan att ta sig till sängen, kanske utan mat och gud vet vad. Ja, man funderar, det är människor som vi har att göra med. Ska inte allt bara fungera när vi har med människor att göra? Jag ryser av tanken, och kan säga att jag tycker synd om de som jobbar gentemot vårdtagaren. Jag vet att de är måna om sina "kära gamlingar", att sen få veta att de inte kommit och att de får ev skäll för någon annans misstag kan inte vara kul. Hmmm..... Vad ska man säga?

Var är vår värld på väg åt för håll?

Jag hoppas att nu efter några samtal, snart bli uppringd för att få bekräftat att allt är löst. 

Att säga tack och adjö till någon..................

Att säga tack och adjö till någon som man haft hos sig i ca 40 år är inte lätt. Detta blev fallet idag också. Med min rädsla masade jag mig iväg till tandläkaren. Vad är värre än tandläkaren, jo det kan jag berätta. Det är att ha tandvärk! 

När det blev min tur så gick jag snällt in fast knäna skakade. Hur kan man vara så rädd för någon som bara vill er väl. Men nu skulle tanden få.....

Väl sittande i stolen insåg jag att det fanns ingen återvändo. Den ska väck! Fast innerst inne tänker jag, snälla kan ingen skjuta mig! Tandläkaren ( en mycket snäll sådan) röntgade och kikade, varpå han utbrister. "Den går att rädda." Vojne, vojne jag som hade bestämt mig. Nu börjar jag att vela. Räknar tänderna med hjälp av tungan, den sitter långt fram. Ångesten är stor, ska jag eller inte. Men jag biter ihop, kanske kan vi få 40 år till tillsammans. Det blir en rotfyllning, investering i mig själv. När jag är ihop-lappad igen, tackar för mig och bokar ny tid, känner mig lite nöjd! 

Är det lugnet före stormen.............

Tyst, tyst och inget hörs. Ska man se det som ett lugnt tecken? Det är väl så att om inget hörs så mår alla bra. Ja, inget är väl överdrivet för jag hörde ifrån kära papsen igår. Även om han sade att han slagit fel nummer. Men det gjorde ingenting för han var vid gott mod och surra på. 

Jag berättade om min upplevelse på jobbet att jag sett en fin kungsörn på is-rivnings svängen. Vi diskuterade lite om dess storlek och att det är en mycket vacker fågel. Känns så roligt när man får dessa "klara" stunder. 

Nu är det inte så många dagar kvar innan han ska få komma hem en vecka. Jag undrar hur det ska gå? Tur att jag är ledig den veckan. Jag hoppas verkligen att han kommer att få en härlig vecka hemma. 

Som ni alla märker så står min pappa mig mycket varmt om hjärtat och jag vill honom sååååå väl. Sjukdomen kan ingen styra men om jag fick välja så skulle den gärna fått ta någon annan i stället. Jag har dock lärt mig att det är att ta vara på de ljusa stunderna för de kommer att bli färre och färre. Vi har så mycket vi skulle ha gjort, så mycket kvar att uppleva tillsammans. Skam den som ger sig, vi ska nog hinna en hel del till!!

Arga rader...............

I dessa tider anser jag att man inte får vara blåögd och blunda för det som händer. Det är inte lätt det vet jag med men.......

Jag blir så arg när personer inte förstår att det inte är bara den i världen som drabbas av händelser som man inte rår på. Fast man kan inte bara tro, att det ska lösa sig av sig själv. Det är att ställa till det bästa. Hur ska man få fram det så att det blir begripligt?? Att höra det man vill höra fungerar inte, ibland måste man vidga sina vyer. Problem kommer och måste lösas, man kan inte bli anklagad för att man försöker att göra det bästa av situationen. Världen fortsätter och vissa myndigheter tar inte hänsyn till att sjukdomar förekommer, papper ska in oavsett. 

När det finns kunskap och när det finns de som tar tag i problemen för att finna lösning ska man inte klankas på. Det kan vara från det lilla till det stora, de må så vara. Jag säger inte att man ska stå och vara någon evigt tacksam för den hjälp man erbjuds men man ska då inte ställa till att man ska bli ovänner. 

Jag trodde att blod var tjockare än vatten, men idag tvivlar jag!!

Stickor och gråa hårstrån.............

En kväll i lugnets tecken med stickningen i handen och tv´n i bakgrunden. Det är då när man är alldeles ensam som man hinner fundera på mycket.

Kommer på mig själv hur länge sen det var som jag hade tid att sitta med stickorna och att jag ikväll kunde njuta av att se vad som kom fram inunder mina händer. Ett lugn som sade att du har jour och kan inget göra. Världen kommer inte rasa för det.

Tänkte på att vintern kommit med kyla. Innan klagade vi på att den aldrig dök upp och nu är det för kallt. Kära nån, det är ju januari så det ska vara kallt. Tittade ut genom fönstret och konstaterade att snöflingorna som dalade inte gav några mängder. Skulle man gå ut och nysa hade jag nog skottat till halva Åsele.

Skänkte en tanke till pappa, undrade hur denna dagen varit. Jag får väl intervjua de där hemma. Grabben skulle ju upp ikväll efter jobbet. Han är duktig min äldste son, kan inget annat säga. Ja, tiden går, han fyller 24 år idag.

Va även tillbaka till eftermiddagen som bjöd på trevligt sällskap under en kaffekopp. Tänk vad det är skönt att prata med vänner som man inte sett på ett bra tag men det är som man umgicks igår för det. Inga konstigheter utan helt avslappnat, man får vara sig själv. 

När jag borstade tänderna och tittade upp i spegeln så ser jag hur mitt hår skiftar i många grå strån. Jag ler, är det åldern eller är det bekymren som satt sina spår. Tänker på min sons ord i helgen, då han flinade och påpekade att "mamma, du har bara 2 år till 50 nu". Jag var mycket tydlig med att säga att det minsann va 2 år och 8 månader. Vi skrattade tillsammans. Jag är inte rädd för att bli gammal, det kommer att ha många fina år de med. Kanske även denna sommar kommer att göra det blont igen!

Ett litet axplock från en plog-pigas funderingar. Nu är det sängen som gäller för att vara redo för ev kommande uppdrag.

Avbrott och en gammal julklapp...........

Så var man åter igen i Åsele för en ny arbetsvecka. I fredags var det stök och bök hemma för att jag skulle köpa en garderob som ska stå i sovrummet. Detta betydde att jag skulle rensa ur hyllan som stod där. Jag konstaterade att jag är väldigt bra på att spara saker. För jag hittade en julklapp från min syster från 2000. Ja, det var i slutet av de åren vi fortfarande gav varandra julklappar. Det som jag hittade var ett häfte med "kloka ord" mm. Jag kan säga att jag fick ett gott skratt när jag smygtittade i det. 

Hä finns sä mång som ha sagt sä mycke klokt, å här ä´n del borti ä.

Så började häftet och redan där förstod jag att det skulle bära av åt en mycket tok-rolig läsning. Jag glömde både tid och rum. Satt på golvet, läste och skrattade.

Ä dännen som säg de dem kunn leva på tjäleken, dem ha alldri itte palt´n.

Präktige jänten skriv´ti dagböckren, annren ha inte ti´n.

De var ingen hejd på vad som fanns i häftet. Halva var skrivet på bondska så ibland fick jag läsa det två gånger. Det va tur att jag va alldeles ensam, annars skulle nog de andra trott att det slagit om totalt. Jag ska fortfarande le till när jag tänker på händelsen. 

Nu är det bara att se om mitt hjärta skruvat ihop garderoben när jag kommer hem nästa gång. Jag tror bestämt att jag ska ge honom lite läsning som tack i så fall. Alla behöver ett gott skratt emellanåt!

Inte utan min syster!

Ibland måste man och jag vet att jag kan bli bättre på detta! 

Det är svårt att dra i handbromsen och tillåta sig att säga stopp. Nu har jag i alla fall dragit i denna. Allt verkar funkat bra i två dagar så jag kunde andas ut och inte springa ifrån dagarna. När jag en gång för alla bromsar kommer en trötthet som gör mig alldeles matt. Spänningarna släpper och jag har lätt att känna känslor. 

Är man trött är det lätt att det bara kommer besvärliga känslor, man blir orkeslös. Ibland längtar man tillbaka till ex pappas varma säng, som man fick ta över när han for på jobbet, tidigt på morgonen. Eller när mormors stora famn slöt sig omkring en, och jag hörde hjärtslagen ifrån bröstet. Mormor kunde ge en bamsekramar för min goa mormor va väldigt stor. Många gånger går jag omkring och tänker "vem ska trösta knytet?". Det är då jag märker att det är lätt att jag går på lite för länge, men vad ska man göra?? Ibland går det inte på annat vis. 

Det är skönt när man sedan landat, fått tillbaka lite ork och känner sig redo igen för att ta tag i vardagen. De tråkiga och jobbiga som förr kändes som ett ok över axlarna lättar. Ingen dans på rosor men en dräglig tillvaro. Mer behöver det inte vara när det är jobbiga tider. Lugnet finns åter i min kropp och jag känner mig tacksam över allt bra som finns omkring mig. Ler lite och tänker att jag borde göra om filmen "Inte utan min dotter" och jag har redan titeln klar - Inte utan min syster! Vi har en annorlunda resa framför oss som vi redan börjat men innerst inne vet jag att det kommer att bli en film med lyckligt slut.

Gubbar och tv apparater...........

Igår insåg jag att jag varit lite blåögd. Kanske jag önskade att jag skulle få mera tid innan det skulle bli sämre. Men sjukdomar tar inte hänsyn till de anhöriga. 

När en människa pendlar mellan skratt, gråt, förtvivlan och ilska är det inte lätt att stå bredvid. Man kan inget göra. Se på och konstatera att det är sjukdomen som spökar. Så kommer de blanka ögonen som tittar på en och säger: "Jag vet att det är fel men......... Finns det inte någon hjälp??" Så flyter vi tillbaka till historiernas värld igen. Här finns det mycket att uppleva. Vissa saker är sanna och ha hänt förut och vissa är nya upplevelser i gamla miljöer. På tv´n visar de 112 där poliserna gör kontroller. Pappa skrattar, " du vet - jag har kört mycket bil innan jag fick körkortet!" Jag håller med och frågar lite försynt att visst tog du körkortet på I20 när du gjorde lumpen. Pappa svarar att det stämmer. Han berättar då ur de brukade samla ihop alla när de åkte vidare mot Fättjaurn mm. Mycket att det han säger är sant och jag ler. 

"Du förstår jag va på Rudolfs lägda å de är en massa tv-apparater där, de har bara läme. Man skull ha vöre dit å tege reda på na ena". I mitt huvud säger det nu, men lilla pappa, nu bar det väl iväg. Men jag har lärt mig att man inte ska tillrättavisa vilket medför att jag bara säger "Säj du dä". Jag får en utförlig beskrivning om hur någon lämnat dessa fungerande apparater och inte bryr sig om vad som händer framöver. Förstår att det syns som synd och skam att de bara ska stå där och förstöras. 

När jag lämnar med far för att återvända till mitt trygga hem tänker jag, att han är bra gullig min pappa. Oavsett vilken värld han än lever i, önskar bara att han skulle slippa denna tid när han pendlar fram och tillbaka. Det vore väl önskvärt att han fick vara där han är lycklig. I hans fall verkar det vara när de "små gubbarna kommer och bland tv-apparaterna på lägdan".

Grått, snö och alpina skidåkare................

Grått, grått, grått och snöflingorna dalar sakta ner. Kallare än på länge men ändå inte allra värst, då det pendlar mellan -14 till -15 grader. Sitter inne och ser Alpina tävlingarna på tv´n. Det känns som vintern börjar landa. Dock är det redan den 11:e januari så i vanliga fall borde snötäcket ligga tjockt och vi skulle vara glada att det bara varit så kallt ute.

Vi närmar oss också 20 dag Knut så snart åker alla prydnadstomtar, ljus-slingor, stjärnor och stakar ner i lådorna igen. Många har redan tagit bort julen. En mörk tid stundar men solen kommer snart att göra våra dagar längre. Allt går liksom så fort nu mera. 

Detta gäller det mesta, att det går fort alltså. Dagarna rinner iväg så på kvällen funderar man vad som egentligen hände. Timmar med nära och kära går ännu fortare. Och i vår familj går sjukdoms symtomerna alldeles för fort. Förändringens tider väntar.

Har detta att göra med åldern på en själv, ja, kanske är det så. Rent logiskt så har man mera år i ryggsäcken så vad är då en dag eller en månad. Jo så är det, de blir mycket korta i jämförelse till ryggsäcken. När man var barn kunde en dag vara en evighet. Idag är det endast stunder av ovisshet som känns som evigheter. 

Bara att konstatera att om man inte tar tillvara på tillfällen så försvinner de med rask takt. Njuta av varje sekund när man kan. Om det är tungt och jobbigt så är det också endast en kort tid för snart väntar nya dagar/ månader och det kan bara bli bättre. 

På ålderns höst..............

En vecka med ogredlighet kanske börjar få en reda tillslut. Att vara anhörig till en människa med diagnosen demens är ingen lek. Det är en vandring på en lång och krokig stig, fast ibland måste man tillåta sig att skratta åt allt elände! Kanske detta inlägg känns otäckt och personligt, men det gör jag för att påminna om vad som kan hända. Och till er i samma situation så säger jag - ni är inte ensam!

Idag höll jag på att ge opp på riktigt när det var andra gången som ambulansen besökte hemmet inom loppet av en vecka och mina kära inte fick någon hjälp . Den ena så trött att gråten satt i halsen och den andra med sina små gubbar som kom och gick lite som de ville. En vecka av många vakna timmar för dem båda och ingen hjälp. De små "gubbarna" som otacksamt försvann när en hjälpande hand sträcktes ut med stegar och andra oförklarliga handlingar. Ja, det har inte varit lätt för dem båda. 

Att befinna sig i en "drömvärld" där allt som syns tycks vara verklighet fast man vet att det inte är så. Att vara med om saker som inte har någon som helst förklaring men ändå har sin röda tråd. Att ingen annan än "jag" ser vad som händer. Varför ser inte ni maskinerna utanför? Varför hjälper ni inte han som klättrar på väggen och håller på att ramla ner? Ja....... jag säger bara - varför ser bara du???!!!!???

Jag vet vad som väntar oss, du är rädd! Jag kan inte tala om vad som händer utan bara lugna och trösta när jag ser tåren i ditt öga. Men jag hoppas att de får till din medicinering så att du får vara trygg och lycklig en stund till. Doktorn har lovat att hjälpa dig köra bort dina gubbar.

Jag älskar dig!!!!!

Jag är inte som andra..................

I eftermiddag har jag just konstaterat att jag inte är som alla andra. Jag gillar inte söndagar! Inte för att jag tycker att det är synd att helgen snart är slut. För jag har ju helg en hel vecka när jag är ledig. Inte för att jag måste åka och jobba, för jag älskar mitt jobb. Utan för att det är en dag med väntan. Dagen har för få timmar för att man ska hinna göra nått. Vad än jag tittar på så inser jag att jag inte hinner färdigt innan det är dags att åka. Det som jag får gjort på en söndag är att packa för Åselefärden.

Nästa vecka kommer väntan på att få åka hem, jag försöker att finna saker att göra så att tiden ska rinna fortare. Städa, putsa och drömmen är när NCC ringer så jag ska ut och åka en sväng. 

Sitter nu och funderar på att skriva om Boomtown Rats låt.......

I don’t like Sundays
Tell me why
I don’t like Sundays
Tell me why 
I don’t like Sundays
I wanna shoo-oo-woo-woo-woo-oot the whole day down

Denna dag är värre än när man väntade på tomten som barn. Ja, jag står för det - jag hatar söndagar.

Men när jag väl är på plats eller när jag kommit hem, är det inte så dum dag ändå!!

Så som ni vill att människor skall göra mot er............

Jag har lärt mig genom tiderna att det jag gör mot andra kommer att komma tillbaka. Har inte tänkt så mycket på det tidigare men idag har det blivit tydligare. Om man tagit någon för givet eller man har gett någon en svår tid i det förgångna, så kommer det att komma tillbaka och det kan rent av bli mycket värre än vad du gjort mot dem.

I detta fallet är det inte jag som gjort något men det gäller någon jag känner mycket väl. I många år har vi i närheten funderat hur det verkligen har fungerat. Idag får personen i fråga själv kämpa med något mycket svårare att hantera. Ja man kan säga att stundvis är det ett rent helvete. Jag kan inte säga att jag tycker synd om personen men jag har full förståelse över att prövningen är stor. Jag kommer inte hellre någonsin att tycka synd om denna person. Det är bara att acceptera det som sker och göra det bästa av situationen. 

Som det är skrivet i bibeln, Lukasevangeliet 6:31 - Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Jag måste säga att det är mycket kloka ord. Innebörden av dessa finner vi även i både andra religioner och kulturer. Vi människor borde tänka mera på hur och vad vi gör mot varandra. Vi har ett kort liv på jorden och det gäller att ta vara på det. Tids nog händer något som inte bara förändrar andras situation utan ens egen också. Då kan det vara bra att finna att det som händer mig inte blir värre av vad jag gjort. 

Nu säger jag inte att allt som sker beror på en själv, vissa saker kan man inte rå på. Dock är det skönt att veta att man gjort sitt bästa för att få ett bra liv både för en själv och för andra. 

Avslutar dagens inlägg med att skriva att va rädda om varandra och säg till de du älskar att så är fallet. För en morgon kanske man inte har chansen att göra detta!!

2014 med nya möjligheter........................

Nu har vi ett nytt år och det har inte gått någon förbi. De flesta av oss har firat in det med god mat och många vänner. Det kommer att ge många nya möjligheter. Man ska bara se till att ta vara på dem. Att få se framåt mot ljusare tider, glömma ev gammalt groll och minnas de härliga saker man fått uppleva. 

Jag vet att 2014 för min del kommer att innehålla både positiva upplevelser och några negativa. Jag vet att jag kan påverka mycket som händer och jag har bestämt mig för att det jag kan påverka ska vara roligt, härligt och trevligt. Jag kommer inte tjäna på att gräva ner mig i sorgliga saker. Jag tror också att allt har en mening i det som händer, man ska lära sig av allt som sker. Det kan vara svårt många gånger att se det direkt men med lite perspektiv förstår man saker och ting bättre. 

Jag välkomnar 2014 och hoppas på ett bra år. Jag önskar även alla mina vänner ett sådant. Känner på mig att det kan bli ett av de mera spännande året av mitt liv!