Hade lite svårt att sova igår och tankarna förde mig
tillbaka i tiden. Jag hamnade uppe i Kittelfjäll i mycket unga år. Såg klart
bilden av mig och min syster vid bäcken mellan vår tomt och ”Farbror Torstens”.
Här har vi tillbringat många timmar. Vi letar små varelser i det kalla försommarvattnet.
Stövlarna är parkerade på kanten tillsammans med strumporna, för vi ville ju
inte ha skäll för att vi blött ner oss.
Självklart fick vi inte vada barfota i det kalla vattnet men det ingen
vet, behöver ingen sota för. Några små burkar var med för att vi skulle klara
vårt uppdrag.
Ner med händerna och sakta gå, inga hastiga rörelser för då
hinner de inte simma in i burken. Uppe på backen traskar pappa, starkt medveten
om vad hans döttrar håller på med. Om någon skulle se honom så hade han med all
säkerhet ett leende på läpparna.
” – Hitt ji na pellijöksare?”
Våra huvuden reser sig något och vi vrider
det mot vår käre far.
”- Joho dåå”.
Där skingras bilden för mig och jag ler. Pellijöksare är ett
underbart ord för mygglarver. Man blir som glad av det och de låter inte så
hemska som deras vuxna plågoandar. Leendet kommer även när jag tänkte på att vi
i generationer säkerligen haft samma lek i samma bäck.
Nu leker ingen i bäcken
på samma vis. Vilket är lite tråkigt men kanske kommer det en ny generation
snart som mormor/ farmor kan hålla i handen. Ta av sina stövlar och sockar med, och jaga lite pellijöksare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar