Igår insåg jag att jag varit lite blåögd. Kanske jag önskade att jag skulle få mera tid innan det skulle bli sämre. Men sjukdomar tar inte hänsyn till de anhöriga.
När en människa pendlar mellan skratt, gråt, förtvivlan och ilska är det inte lätt att stå bredvid. Man kan inget göra. Se på och konstatera att det är sjukdomen som spökar. Så kommer de blanka ögonen som tittar på en och säger: "Jag vet att det är fel men......... Finns det inte någon hjälp??" Så flyter vi tillbaka till historiernas värld igen. Här finns det mycket att uppleva. Vissa saker är sanna och ha hänt förut och vissa är nya upplevelser i gamla miljöer. På tv´n visar de 112 där poliserna gör kontroller. Pappa skrattar, " du vet - jag har kört mycket bil innan jag fick körkortet!" Jag håller med och frågar lite försynt att visst tog du körkortet på I20 när du gjorde lumpen. Pappa svarar att det stämmer. Han berättar då ur de brukade samla ihop alla när de åkte vidare mot Fättjaurn mm. Mycket att det han säger är sant och jag ler.
"Du förstår jag va på Rudolfs lägda å de är en massa tv-apparater där, de har bara läme. Man skull ha vöre dit å tege reda på na ena". I mitt huvud säger det nu, men lilla pappa, nu bar det väl iväg. Men jag har lärt mig att man inte ska tillrättavisa vilket medför att jag bara säger "Säj du dä". Jag får en utförlig beskrivning om hur någon lämnat dessa fungerande apparater och inte bryr sig om vad som händer framöver. Förstår att det syns som synd och skam att de bara ska stå där och förstöras.
När jag lämnar med far för att återvända till mitt trygga hem tänker jag, att han är bra gullig min pappa. Oavsett vilken värld han än lever i, önskar bara att han skulle slippa denna tid när han pendlar fram och tillbaka. Det vore väl önskvärt att han fick vara där han är lycklig. I hans fall verkar det vara när de "små gubbarna kommer och bland tv-apparaterna på lägdan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar