Att säga tack och adjö till någon som man haft hos sig i ca 40 år är inte lätt. Detta blev fallet idag också. Med min rädsla masade jag mig iväg till tandläkaren. Vad är värre än tandläkaren, jo det kan jag berätta. Det är att ha tandvärk!
När det blev min tur så gick jag snällt in fast knäna skakade. Hur kan man vara så rädd för någon som bara vill er väl. Men nu skulle tanden få.....
Väl sittande i stolen insåg jag att det fanns ingen återvändo. Den ska väck! Fast innerst inne tänker jag, snälla kan ingen skjuta mig! Tandläkaren ( en mycket snäll sådan) röntgade och kikade, varpå han utbrister. "Den går att rädda." Vojne, vojne jag som hade bestämt mig. Nu börjar jag att vela. Räknar tänderna med hjälp av tungan, den sitter långt fram. Ångesten är stor, ska jag eller inte. Men jag biter ihop, kanske kan vi få 40 år till tillsammans. Det blir en rotfyllning, investering i mig själv. När jag är ihop-lappad igen, tackar för mig och bokar ny tid, känner mig lite nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar