Ibland vet man inte vad som händer. Det kommer krypande utan att man märker det. Något suger sakta och om man springer omkring så märker man inte av det. Inte förrän det är för sent. Benen blir svagare och huvudet blir tomt.
Vart tog orken vägen?
Då är det en konst att kunna lyssna, sätta sig ner och vara stilla. Höra hur andetagen åker ut och in medan hjärtat slår. Dunk......dunk....dunk.... Att bara vara, inte sätta krav eller måsten på sig. Låt allt annat vänta. Jorden står kvar, sitt still och stressa inte upp mig bara för att orken tryter. Att låta sig ha tråkigt en stund, kanske känna lite vemod. Det är det som gör medicinen och den kommer tillbaka, orken.
Om orken försvunnit, har den ingen brådska tillbaka, Det må få ta den tid den behöver för att återvända. Har jag för bråttom så kryper den iväg igen. Det är helt naturligt, lika sant som amen i kyrkan.
Orken är en bra egenskap, en vän som säger ifrån om du inte är rädd om dig. En vän som vill dig väl så va rädd om den tillbaks!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar