En vecka med ogredlighet kanske börjar få en reda tillslut. Att vara anhörig till en människa med diagnosen demens är ingen lek. Det är en vandring på en lång och krokig stig, fast ibland måste man tillåta sig att skratta åt allt elände! Kanske detta inlägg känns otäckt och personligt, men det gör jag för att påminna om vad som kan hända. Och till er i samma situation så säger jag - ni är inte ensam!
Idag höll jag på att ge opp på riktigt när det var andra gången som ambulansen besökte hemmet inom loppet av en vecka och mina kära inte fick någon hjälp . Den ena så trött att gråten satt i halsen och den andra med sina små gubbar som kom och gick lite som de ville. En vecka av många vakna timmar för dem båda och ingen hjälp. De små "gubbarna" som otacksamt försvann när en hjälpande hand sträcktes ut med stegar och andra oförklarliga handlingar. Ja, det har inte varit lätt för dem båda.
Att befinna sig i en "drömvärld" där allt som syns tycks vara verklighet fast man vet att det inte är så. Att vara med om saker som inte har någon som helst förklaring men ändå har sin röda tråd. Att ingen annan än "jag" ser vad som händer. Varför ser inte ni maskinerna utanför? Varför hjälper ni inte han som klättrar på väggen och håller på att ramla ner? Ja....... jag säger bara - varför ser bara du???!!!!???
Jag vet vad som väntar oss, du är rädd! Jag kan inte tala om vad som händer utan bara lugna och trösta när jag ser tåren i ditt öga. Men jag hoppas att de får till din medicinering så att du får vara trygg och lycklig en stund till. Doktorn har lovat att hjälpa dig köra bort dina gubbar.
Jag älskar dig!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar