Man är den man är.................

Man är den man är och det kan ingen ändra på. Man kommer där man kommer ifrån, även det är lika sant. 

Ibland så sitter jag hemma i lugnet, smygtittar på facebook, hittar bilder från min ursprungliga hembygd. En gång fjälljänta alltid fjälljänta. Jag kommer alltid att längta tillbaka. De massiva fjällen som kan ge en tystnad vars like inte går att finna. Eller en utmaning du inte hellre hittar någon annan stans. De ger vad du vill att de ska ge. Det är bara du som kan sätta gränserna. 

Det är många som kämpar i fjällbyarna, mot besparingar och nedskärningarna. Förr talade man om en levande landsbygd men nu är det ingen som vill satsa. Jag unnar verkligen alla som håller sig kvar. Priset kan vara högt då jobben inte växer runt knuten. Fjällen ska finnas till för att våra besökare ska få njuta av naturen och vyerna. Jag säger bara, vad gör att våra fjäll är levande? Jo, de tappra själar som vågar trotsa politikernas trångsynthet. Att bo i fjällen är inte bara en dans på rosor. Om du skulle mot all förmodan välja att skaffa barn så är det ca 20 mil till ditt närmaste BB. 13 mil till närmaste vårdcentral. Så funderar man på att spara på en distriktsköterska. Jag säger att det är skamligt. 

Jag har själv bott i en by, långt ifrån samhället. Jag valde att skaffa min familj där så jag vet vad det vill säga att åka med värkar till BB. Som jag skrev så är det inte en dans på rosor. 

Priset för att vi ska ha en vacker natur i fjällen skulle faktiskt enligt mig inte betalas av dess innevånare utan av storstäderna. För de anser att de ska få en viss service när de kommer på sina semestrar. De vill kunna handla, åka skidor och skoter osv. Men det kostar, och jag kan säga att det kostar mest för de som stannar kvar för att låta vår vackra landsbygd leva.

Stå på er......jag är på er sida och jag önskar av hela mitt hjärta att jag snart kan få flytta tillbaka!

"Sådan herre sådan hund"............

Det finns ett talesätt som säger " sådan herre sådan hund". Jag har alltid tyckt att det stämmer, man kan ofta se likheten mellan hundraser och personerna som äger dem.

I mitt fall har jag nu kommit på att detta gäller även min kaktus. Det är inte en november, inte hellre en påsk och nu är det februari så jag anser att det inte räknas som en vårkaktus. Vad är det då? Jo, det är en när-jag -känner-för kaktus. Och nu tydligen känner den för att blomma. Samma sak hände i fjol, den kände lite då och då för att knoppa till för att ge mig en blomma att njuta av.

Likt min kaktus så gör jag, när jag känner för något så jobbar jag emot detta. Sätter upp ett trevligt mål att sträva emot. Stort som litet spelar mindre roll. Det viktigaste är att jag känner för det. Det är alltid lättare att utföra saker som man känner för.

Vad händer om lusten inte finns? Jag kan alltid vända på saker och ting så att jag ser nått som kan göra det lättare att utföra handlingen. Du kanske tänker att ex det finns inte nått trevligt med att dammsuga. Sant, det är inte kul men om du tänker istället att resultatet är nått du känner för. Slippa se dammtussarna, ja då blir det en helt annan sak. Om man tycker att det känns jobbigt går det alltid ta sig tid och se från ett annat perspektiv. 

Just nu vet jag inte vad jag känner för men det kommer inte att dröja länge innan jag har hittat på nått!

10 000

Det är med stor glädje jag skriver ikväll. Norrlands tankar och funderingar har passerat 10 000 läsare. Jag kan inte med ord beskriva hur trevligt det är att se att mina tankar uppskattas av andra. En sida med blandad kompott av olika inslag i min vardag. Gammalt och nytt, erfarenheter och upplevelser som jag med glädje delar med er. 

Jag hoppas att ni i framtiden fortsätter att läsa min blogg!

Å än en gång säger jag tack, tack!!

"Mor Stinas kullar"

En hektiskt vecka börjar att närma sig slutet, har inte hunnit mycket mer än köra. Sen har jag prioriterat sömn och mat. Kung Bore har varit i sitt esse. Snö, blåst och halka om vart annat. Men det är ju så vintern ska vara. På vissa ställen ligger nu snön i höga drivor, det ger en känsla av mäktighet och för mina tankar till fjället.

Det mest underbara som jag gjort i min ungdom var när jag fick ta vårt vrål-åk till skoter, en Skidoo Elan. Jag hade en snäll far, för han visste hur mycket jag älskade att sitta och titta på naturen. Ensam med min skoter, med endast tuggummi, ficklampa och en tändstifts-nyckel i fickan, bar det av upp efter leden. Solen lyste och värmen/ vinden smekte mina kinder. Det var inga hastigheter att tala om, som ni kan förstå av ekipaget. När jag kommit upp på berget mot Saxensjön var den berömda leden mot "Mor Stinas kullar", veka av den i samma gas som jag hade hela tiden. Dvs full gnupning av handtaget, ler när jag tänker på att detta skulle inte vara möjligt med dagens maskiner. Full gas i korsning alltså. Väl uppe på höjden, stannade jag med ansiktet vänt mot mitt älskade Kittelfjäll. Tog upp ett tuggummi och där kunde jag sitta i timmar. Den tystnaden fanns ingen annanstans. Ibland hördes en fiskare ta sig över leden mot sjön men annars var det bara tyst!

När detta inträffade var jag i endast ringa ålder och exakt hur gammal tänker jag inte avslöja. Dock är det en sak som påverkat mig hela livet. Än idag kan jag göra mina utflykter till tystnaden, dock har jag bytt ut mitt tuggummi mot kaffe, helst kokt på öppen eld. Man ska vara rädd om sina guldkorn i livet och jag vill medge att jag gärna skulle åka upp igen på kullarna och likt tjuren Ferdinand sitta och titta på fjällen (blommorna).

Jobb, djur och jordens undergång.......

Åter igen har vi en torsdags morgon, har faktiskt hunnit sova en natt nu. Lite ovanligt med tanke på hur veckan började.

Jag har skällt på Kung Bore för att vi inte fått en riktig vinter så han verkar lessnat på mig. Lastbilen har rullat 33 timmar till igår kväll och då har jag inte räknat in annat arbete i den tiden. Det va så att det kändes igår kväll när jag kom tillbaka. Men så ser arbetslivet ut för mig. Snabbt glömmer jag det som va jobbigt och minns bara det roliga.

Jag brukar titta på alla djuren som passerar, även de spår över vägen som syns innan min framfart. Vet på ett ungefär var jag har mina renar och älgar efter vägen. 

När jag såg att det va en stackare som blivit påkörd efter riksväg 90 så tyckte jag det va synd. Men snabbt vände tanken och de möjligheter som komma skulle va mera lockande. En påkörd ren ger mat till många andra djur som rävar och fåglar. Ny upplevelser skulle komma. Jag har ju haft ett örn par som skulle behöva en mumsbit. Otroligt vackra och ståtliga djur! Sorgligt nog så hade någon missunnat djuren maten, när jag var på vägen ner så renen va bortplockad från vägkanten. Personligen tycker jag att den gjort mera nytta där den låg. Har man krockat med en lastbil som i detta fallet kan de inte vara mycket att ta reda på. 

Såg även en liten råtta på vägen när jag kom med sandspridaren på. Den skulle hamna mitt mellan hjulen och få en duschning av sand längst bak på bilen. Jag undrar vad den lilla stackaren tänkte. - Jordens undergång! Eller var den bara glad att klara sig med livet i behåll.

Jag blir även glad av mina "boende" efter vägen. De vinkar och hejar glatt när man passerar. Kanske är de för att de bor på de mest tokiga vägar, eller så kommer det inte så många som har tid att vinka. Så kan det vara för att vi är i Norrland och man ska vinka till plogbilen, det hör till. Ja jag vet inte men jag blir glad i alla fall. 

Nu är det dags för lite kaffe, som varit bristvara i veckan. Får väl passa på att fylla reserven medan jag kan!

En av drömmarna............

Ännu en vecka har gått och min ledighet börjar att ta slut. Den har gått i pysslets tecken och det är roligt att få hålla på med det man gillar. Sitter och drömmer om att det vore underbart om jag fick hålla på med detta på heltid. Jag vet att jag bor på fel plats och att underlaget är för litet i Vilhelmina. Mycket synd kan jag säga från hjärtat. 

Jag kan mycket om lite och lite om annat. Jag älskar verkligen att skapa! När trådar, skinn och tyger flyter fram mellan fingrarna blir jag nästan manisk. Tid och rum försvinner. Så kommer man till resultatet. Visserligen ofta självkritisk studerar jag det. Men det blev nått! När jag så känner mig nöjd fylls jag av en lycka som jag länge kan leva på.

Drömmar ska man vara rädd om, jag kommer inte att släppa denna. Kanske kan jag nån gång, få min att gå i uppfyllelse. Kanske det inte är här utan någon annan stans. Ingen vet vad framtiden ger och det är det dom gör livet spännande. 

Jag känner att jag hinner lite mera innan jag ska iväg i eftermiddag. Vad ska jag ta? Sticka, virka, sy eller...... Valet är inte det lättaste men oavsett vad det blir ger det en styrka.

Fräser som en fjällämmel........

Jag är inte sjuk men jag är inte helt okej hellre. Vad menar jag? Jo, jag har inget större fel än att mina hormoner hoppar kråka i kroppen.Nä, nu ljuger jag, det är illa nog. För man vandrar omkring och känner sig inte som sig själv fast kan inget göra. Man svettas på de mest besynnerliga ställen som ex tår, bakom öronen osv. I början tror man att man håller på att bli tokig innan man får svaret på problemet. Jag har nu haft denna "fina" åkomma ett bra tag så jag har börjat att lära mig lite. 

Idag är det en sådan dag. Är på ren svenska förbannad men vet inte varför. Fräser som en fjällämmel så fort jag öppnar munnen. Tänker mig inte för på vad som kommer ur den förrän det redan är ute i luften. Man kan säga som förr, jag är rent av ohaenes! Vad kan man då göra åt en sådan åkomma? Inte mycket, hjälper inte hormontabletter eller som mina barn döpte dem "arga tanten piller" så står man med skägget i brevlådan. Det blir en dag att försöka få ur det arga ut ur kroppen. Städa är en bra sysselsättning och helst ska ingen vara hemma. Ta sig i kragen och sätta sig ner mellan varven. Nästa dag kan bli en bättre! I huvet går låten:

We shall overcome, we shall overcome,
We shall overcome someday;
Oh, deep in my heart, I do believe, 
We shall overcome someday.

Jag längtar till den dagen när det är över. För jag har inga problem att bli äldre fast jag ger gärna bort hormonerna till nån som vill ta emot dem!

Min älskade mormor..........

I allt bök och stök, fix och trix så finner jag en anteckningsbok. Öppnar den och ser att det är min kära mormor som skrivit rader från deras semestrar 1973-75. De "knorriga" bokstäverna är lite svår att läsa. Skrivstil på äldres vis är inte riktigt vad jag lärde mig i skolan. Turligt nog så gillade jag deras sätt att skriva så jag kan tyda tecknen. Läser med spänning om vad som hände 1975.

Semester 1975

den 12/7

Startade färden till våran stuga i Henriksfjäll där vi låg två nätter.

den 14/7 var vi och Janes och såg. Vi for från Eriksberg över till Blalajkliden Grytsjö. Så var vi förbi Marsliden och var och titta på Pålsnens stuga som var byggt på 1856. Så nedanför Saxnäs skildes vi och Janes och vi for och körde förbi Klimpfjäll och tälta inte nå långt ifrån Stekkenjokk det var kallt, men i dag är det fint väder nu är vi nedanför Jormvattnet har farit över Stora Blåsjön. Nu sitter jag och tänker vi har tältat i Mulltorpet. Karlarna är och fiskar. Vi har så fint väder, det är så varmt i dag den 15/7 Norge.

den 16/7

Vaknar pigg i Mulltorpet så var det bara med ilfart hem en tråkig semester

slut 

Vad ska man säga. Det är så likt och jag ler vid tanke på min goa mormor. Saknar henne så ibland, vi hade mycket roligt tillsammans när jag växte upp. Ser henne framför mig och hör hennes uttryck, haaaaah (kort h och långa mörkan an). 

Är man bara som man är eller..........

Idag är det söndag och jag sitter i Åsele, sista dagen denna jourvecka. Små tunna snöflingor faller sakta ner. En sådan där snö som bildar täcke och inte bara försvinner. 

Jag va ute alldeles nyss för att röka (en synd jag är mycket medveten om att jag borde låta bli). För första gången på länge kunde jag nu höra fåglarna spela. Ett vårtecken kanske? I lugnet så njöt jag en stund och sedan åkte spaden fram. Jag kan ju passa på att skotta bort lite nu när jag liks är ute. 

Jag konstaterar att jag har svårt att hålla en balans mellan lugn och arbete. Är det för att man är uppfostrad så eller är det något man lärt in själv? Jag har inte något bra svar på detta men jag vet att jag får verkligen jobba för att vara helt stilla. En bra sak är i alla fall att jag på senare år kan stoppa till och se/ höra det lilla extra. Samma sak gäller när jag ska se på tv. Jag kan bara inte sitta helt still. Oftast åker stickningen fram eller så sitter jag bara i 10 min för att sedan komma på att jag har något ogjort. Måste upp och fixa det. 

När jag växte upp var det aldrig på tal om att man kunde ha sjukdomar med bokstavs kombinationer. Sällan fick någon en diagnos och hjälpmediciner. Den diagnos som ställdes var att man var ett besvärligt barn och stökade till det för andra. Jag tillhör en av de som aldrig fått diagnosen Dyslex fast jag på äldre dar har konstaterat att så är fallet. De finns andra i min familj som fått diagnosen och eftersom det är mycket ärftligt så vet vi var den kommer ifrån. Så det är kanske inte konstigt att jag ibland undrar om jag har fler sjukdomar. Speciellt nu när forskningen visat att det är mycket vanligt. Det kan även vara en form av stress, det vet jag. Nått som jag inte medvetet påverkar men som byggs upp inombords. Det är något jag ständigt försöker att få ordning på. Jag har konstaterat att det inte kan vara nyttigt att hela tiden göra saker. Det sägs att man ibland måste sätta sig ner och bara ha tråkigt. Problemet är att om jag sätter mig ner så hittar jag nått att jobba med i alla fall. 

Ja, ja, nu ska jag sätta på tv´n, ta fram min stickning och sen kan jag försöka lägga ner den i knät nån gång då och då. Det är väl en början på att försöka vara stilla.

En egen aftonbön/ tacksägelsebön.............

Sitter ännu en morgon i Åsele och konstaterar att det jag tänkte för nån dag sedan nu har hänt. Jag vet att i vissa situationer så är det inte så svårt att vara synsk. I eländet ler jag och säger till mig själv, ja - vad var det jag sa??

Jag tänker inte älta och skriva ner vad som inträffat men känner att det kanske är läge att börja be aftonbön/ tacksägelsebön igen på gamla dar. Och då inte vilken som helst utan en som jag skrivit själv. 

Tack Gode Gud för att jag..........

- Har mitt förstånd i behåll och vet vad som är sant och inte.

- Att jag har vetskap om vad som finns och vad jag kan få hjälp med.

- Att jag är kapabel om att ta reda på det jag vill/ måste veta.

-Att jag kan förstå det svenska språket och kan lyssna på mina medmänniskor.

-Att jag inte misstror alla och tycker mest synd om mig själv.

- Att jag kan känna kärlek och värme från mina närmaste samt att jag har förmågan att tala om för dem hur mycket de betyder för mig!

Min enda önskan är att jag får behålla dessa förmågor och om det är så att mitt öde avser andra saker, se då till att göra min pina kort! 

Våra barn.................

En mulen onsdag morgon men ingen snö, den kommer fast kanske inte idag. Sitter i Åsele och dricker mitt morgonkaffe. Sebastian sover fortfarande och Olle har åkt iväg. 

Sitter och tänker på barnen på barnhemmen som jag såg på tv´n igår kväll, En resa för Livet. En svensk dokumentär som visade det stora problemet på Filippinerna med den ökande folkmängden. Konstaterar att vi har det bra i Sverige i alla fall. När man såg de stackars små "knoddarna" ligga i sängarna med händerna fastbundna skar det i ett moders hjärta. Det skulle visst vara för att de inte skulle bita på sina händer men var nog mera sant att det var både brist på personal och tid. Ca 30 barn på ett barnhem och bara 3-4 personal. Det är skamligt, speciellt när det var barn med handikapp. Att se hur det lilla barnet höll hårt i Darin när han lyfte upp det. Saknaden av värme och kärlek, fy tusan för att växa upp på det viset. Alla barn borde få en dräglig uppväxt.

Visst har vi stora problem i Sverige med, även om de inte syns så mycket utåt. Många barn har det inte så roligt. Det är både ekonomiska problem i familjerna samt droger och kriminalitet. Jag kan tycka att det är svagt av samhället att inte man hjälper barnen till en drägligare uppväxt men förstår även att det kan vara svårt att få vetskap om vad som förse går. Svensken har en stolthet många gånger som inte är nyttig. Att visa en fasad utåt att allt är guld och gröna skogar medan man inåt håller på att gå under. Barn som inte får medicin, göra aktiviteter som kostar pengar eller har möjlighet till det lilla extra som kompisens föräldrar betalar. Ja vad vet jag, kanske även maten inte är den bästa.

Barn väljer inte sina föräldrar utan får det man får. Föräldrar kan dock välja hur och vad de gör. Visst, mycket kan man inte påverka ibland men man kan välja att ex dricka eller ta en sil. Man kan välja att köpa två Explorer eller ett par skor. Kanske tycker ni att jag är hård nu men jag talar av egen erfarenhet och har fått bevisat att alla har ett val. 

Jag har valt att älska mina barn mer än allt annat på jorden. Jag kanske inte alltid har haft råd att ge dem vad de velat ha men jag har alltid haft mycket kärlek och värme. Jag har långt ifrån varit bra förälder hela deras uppväxt och har säkert gjort flera misstag. Men jag kan erkänna det, dock har jag aldrig tummat på deras trygghet. Jag har ibland fått välja bort saker som jag skulle velat ha pga att de behövt något bättre. Det har inte varit någon uppoffring utan det har jag gjort av hela mitt hjärta.

Jag kan säga det igen jag älskar er alla underbara barn!

Ljuset börjar att komma.......

Efter att diskat bort, är det dags för min synd. Tänder en cigarett och sätter mig på stolen ute på balkongen. Undrar vad jag ska göra nu när det är sista dygnet på min lediga vecka. Jag avbryts i mina funderingar. Titta, solen lyser. Den skiner på balkongen. Mörka januari är nu slut, vi börjar att gå mot våren. 

En solstråle kan ge så mycket, jag ler och tänker. Den närmaste tiden är en underbar tid. Ljus, gnistrande snö och snart kommer fåglarna att börja sjunga igen. Vår svarta tid lider mot sitt slut. Hoppet växer starkare, längtan efter värmen ökar. Jag känner att jag får mera energi av bara tanken. Många nya vackra vyer väntar bara jag stannar till och ser efter. Jag brukar kunna njuta av detta, det är inget problem. När jag också är lyckligt lottad att jobba ute på vägarna så har jag ännu bättre chanser att se allt. 

Medan jag skriver ner min fundering försvinner solen. Ett kort ögonblick fanns du där, nu dinglar några snöflingor igen och himlen har åter fått en grå nyans.

Säger till er andra som inte kan av andra anledningar se solen när den tittar fram. När chansen finns, stanna till i stressen och njut av vår vackra sol!