En hektiskt vecka börjar att närma sig slutet, har inte hunnit mycket mer än köra. Sen har jag prioriterat sömn och mat. Kung Bore har varit i sitt esse. Snö, blåst och halka om vart annat. Men det är ju så vintern ska vara. På vissa ställen ligger nu snön i höga drivor, det ger en känsla av mäktighet och för mina tankar till fjället.
Det mest underbara som jag gjort i min ungdom var när jag fick ta vårt vrål-åk till skoter, en Skidoo Elan. Jag hade en snäll far, för han visste hur mycket jag älskade att sitta och titta på naturen. Ensam med min skoter, med endast tuggummi, ficklampa och en tändstifts-nyckel i fickan, bar det av upp efter leden. Solen lyste och värmen/ vinden smekte mina kinder. Det var inga hastigheter att tala om, som ni kan förstå av ekipaget. När jag kommit upp på berget mot Saxensjön var den berömda leden mot "Mor Stinas kullar", veka av den i samma gas som jag hade hela tiden. Dvs full gnupning av handtaget, ler när jag tänker på att detta skulle inte vara möjligt med dagens maskiner. Full gas i korsning alltså. Väl uppe på höjden, stannade jag med ansiktet vänt mot mitt älskade Kittelfjäll. Tog upp ett tuggummi och där kunde jag sitta i timmar. Den tystnaden fanns ingen annanstans. Ibland hördes en fiskare ta sig över leden mot sjön men annars var det bara tyst!
När detta inträffade var jag i endast ringa ålder och exakt hur gammal tänker jag inte avslöja. Dock är det en sak som påverkat mig hela livet. Än idag kan jag göra mina utflykter till tystnaden, dock har jag bytt ut mitt tuggummi mot kaffe, helst kokt på öppen eld. Man ska vara rädd om sina guldkorn i livet och jag vill medge att jag gärna skulle åka upp igen på kullarna och likt tjuren Ferdinand sitta och titta på fjällen (blommorna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar