Lite jäklar anamma skadar aldrig........

Första december, läkarbesök,  och min "never ending story" fortsätter. Med nedsjunknade axlar gick jag in.  Vänta, vänta, vänta, han är lite sen.  Men tillslut har han hittat till Dikanäs.  Vår nye doktor,  för min del vet jag inte vilken ny i ordningen. Han tittar,  känner och funderar.  Ja, jag håller med,  jag har gått förlänge.  Ett piller ska trappas ner och sen avslutas.  Mera träning,  hitta tillbaka till orken,  prova jobba 25 %. En snabb sammanfattning av besöket.  

Väl hemma börjar jag sammanställa vad som sades.  Jo, det är sant, han förstod att jag vill jobba. Men.....  Menet är det ett hinder som jag kan kringå? Är det nått jag kan träna bort?  Innan sista bakslaget blev orken mindre och smärtan ökade.  Hur vänder jag träden. 

Nu är det ju så att jag är väl medveten om min envishet. Kanske ska den användas på rätt sätt.

Om jag klarade av att sluta röka borde jag klara av träning,  viktnedgång och annat som tydligen ska till.  Vänder och vrider på tanken,  vad är det värsta som kan hända i detta läge? Antingen funkar det inte eller så funkar det.  Oavsett har jag fått ett svar.  Om det inte funkar kan jag prova nått annat och skulle det funka har jag dragit en vinstlott. Här ska dokumenteras! 

Jag håller med dig, doktorn. - Jag ska hålla i 30 år till. Å nu är vi tillbaka i ett läge där vi kan få se över situationerna och möjligheterna. 

Med ett leende på läpparna, tjocka kläder mot blåsten avverkades dagens stegmål i stormvindar. 

Mor och barn........

Många av oss anser att kärleken mellan en mor och dess barn vara en självklarhet.  Så är det nog i det flesta fallen.  En mor bär sina barn i sina armar när de är små och i sitt hjärta när de  blir större.  Ja, oavsett hur så bär hon dem hela livet. Tillika så finns även modern i barnens hjärtan. 

Visst kommer dagar när de inte är helt överens.  Det blir bråk, höga toner men trots det så finns kärleken kvar.  Båda vet att det tillhör uppfostran,  även om barnet tycker att mamma är orättvis.  Det gör inget de älskar varandra ändå. 

Men så finns det relationer som barnen tvivlar på att det finns kärlek. Barn som far både fysikt och psykiskt illa.  Värmen och kärleken är borta,  omgivningen är mörk och dyster.  Det finns ingen tillflyktsort. I vårt välfärdsstaten samhälle säger vi : men det är ju bara i fattiga länder / på samhällets botten där droger och kriminalitet härjar.  Då säger jag,  nej,  det finns ett mörker strax bredvid dig.  Du ser det inte,  det sker i tysthet, bakom stängda dörrar.  Det är inte lätt att fånga upp dessa barn och sprida ljus i deras mörker.  Ofta uppdagades det inte förrän de blir vuxna. Så jag vädjar till er alla i juletider, se barnen, låt de känna sig trygga och älskade! 

Jag är glad att jag får ge min kärlek till mina barn,  bonusbarn och alla barnbarn. För i min värld är alla barn lika mycket värda! 

Jo, jag hade i alla fall tur med vädret.....

Bra dagar och sämre dagar,  idag är det en sådan där mindre bra dag. 

Snart 50 års envishet och tjurskallighet får nu vika åt sidan. Bara att inse,  kroppen rack inte längre utan sade ifrån. Det som kunde blivit ett av mina bästa år.  

Det syns inte om du inte tokstirrar. Det märks inte pga att jag inte vill att nån ska tycka synd om mig eller fråga. "Men det måste ju vara skönt att få vara ledig med detta väder ". En vanlig kommentar jag hört den senaste tiden.  Jo,vädret är det inget fel på men jag glömde lägga värken på hyllan innan jag gick ut.  Ja, ja, säger som Ingemar Stenmark,  det gå int förklara för den som int begrip! 

Gubben passar på att städa och stöka.  Vill men kan inte hjälpa till.  Med peppande hejar rop och skryt hjälper jag så gott jag kan ifrån min nedtippade solstol. Mutar med en och annan kaffekopp. Frustrerad över att det skär, ömmar osv på baksidan.  Säger inte mer än att det är en sämre dag. Han är ju så snäll och omtänksam. 

Men till alla ni andra som är i liknande situation,  vi hade i alla fall tur med vädret! 

Hjärnspöken........

Tisdag kväll, tvn står på i bakgrunden.  Själv tog jag fram plattan för att försöka få en annan synvinkel på min hjärnans aktiviteter. 

Kroppen har sina egna egenheter.  Idag har jag funderat, funderat och funderat.  Jag vet svaren,  tänker klokt och vet att inget är skrivet förrän det hänt.  I detta nu har inget hänt men liks förbaskat reagerar grottmänniska i mig.  

- Det kan......

- Är du säker på......

- Vad gör att du kan veta......

Jag dementerar mina egna tankar men det hjälper föga lite.  Jag försöker tänka om men hjärnan sätter käppar i hjulet. Varför?  Är det så att hjärnspöken inte är annat än dåliga erfarenheter.  Kanske även dålig självkänsla.  Spelar sjukdoms tillstånd in,  exempelvis att jag känner frustration att jag inte blir frisk nån gång.  Att orken tryter. En negativ spiral vrider runt i min hjärna. 

Ja, vinklarna är många för att få spökerna att släppa.  Men tråkigt nog vinner dessa hela tiden idag,  vad ska jag hitta på.  

Att veta skillnad mellan rätt och fel och ändå tveka.

Man ska tydligen vara frisk för att orka vara sjuk. Orka kämpa för sina rättigheter. 

Jag tror mina spöken är beviset för att jag tvekar på min hälsas tillfrisknande! 

Jag vet ju att jag är stark, klok och rationella, dock är det inte så idag! 

En prövningens vår......

Nu är det officiellt, våren är här. Solen lyser och fågelkvitter. Vinterdvalan är över för de flesta. Tussilagon kryper ur jorden och visar sig gul i backsluttningarna. 

Det har för mig varit en prövningens vår, ja inte bara för mig utan även min sambo. Sjukdom/ smärta/ rörelsebegränsningar mm har varit vår vardag. Kan tyckas att världen varit lite orättvis med oss med tanke på att vi nyss träffats. Ja, nyss å nyss, 5 månader går fort. Nu är det även här ljusare framtid, diagnoser ställda, hjälpinsatser insatta och kropparna läker för oss båda. Även om detta medförde att vi på var sitt håll kämpat, inte lätt när den ene hamnade på Regionssjukhuset.

Dock har jag insett fördelarna med tekniken, ingen människa är längre bort än ett knapptryck. Man kan idag både se och höra varandra i loppet av mindre än en sekund. Tänker på farmor och hennes resor. På den tiden var det inte tal om mobila telefoner, internet, facebook mm. Vilken avsaknad av familj och vänner då kommunikationerna möjligheterna saknades.

Familjen är viktig och påskyndar läkningsprocessen. Jag har även funderat på vänner, sanna vänner som hjälpt oss och våra barn med sådant som vi inte kunnat göra. Vänner som med glada hejar rop uppmuntrat och peppat, det värmer en verkligen när tiderna är som mörkast. 

Nynnar medan solen lyser på min näsa:

"Ja, det är våren
Ja, det är våren
Som har kommit igen
Och med den kärleken......"

Smärtans intensitet syns inte........

Idag är det smärtan som finns i mina funderingar. En mycket obehaglig sak som många gånger inte syns i andras ögon. 

Om jag bryter ett ben,  får gips eller går på kryckor ser andra att något inte är som det ska.  Men smärtan syns sällan,  den är också väldigt olika beroende på personen som drabbas. Vissa får outhärdligt ont av en händelse medan andra rycker på axlarna för samma sak.  Detta betyder dock inte att den som får ont gör sig till.  Smärt-tröskeln är olika från person till person. 

Vissa människor som lever med ständig smärta lär sig leva med den.  Det gör ont men det är inget man reagerar över.  Jag brukar säga att det är ingen fara om det inte gör ont-ont. I min värld är det ett tillstånd när jag är när att gråta över smärtan eller när jag har så ont att jag nästan kräks. Ont -ont är inte att leka med. 

Smärta ger ofta andra symtomer också,  nedstämdhet och aggressioner är vanliga.  Det tar på att ha ont.  Orken sviktar, man kan inte göra det som man klarade förr. Det kan gå så långt att man funderar över meningen med allt. 

Viktigast i alla fall av smärta är att man inte förnedrar den som är drabbad, att man bryr sig om och hjälper till efter bästa förmåga.  Prata med den som har ont,  ta inte bara över saker  (även om det är för att vara snäll ). Ibland måste man, även om det gör ont,  göra vissa saker för att få behålla självkänsla. 

Med andra ord gör en pps, prata peppa stötta,  är rädd om dina medmänniskor. 

Känslor.........

Det är en svår bloggning att skriva idag.  Jag har nämligen mist en nära vän,  han har gått över till andra sidan.  Jag har bestämt mig för att jag inte ska skriva om det.  Dessa tankar är privata och ska så förbli. 

Men med sorg behandlar man många känslor.  Den senaste tiden har även gett mig många tillfällen att reflektera hur vi människor behandlar dessa.  Det är vad jag tänkte fundera ikring en arla söndagsmorgon. 

Sorg är en period med mycket ledsamhet för många.  Det kan även medföra ilska. Om människan fastnar i detta stadie blir det mycket tungt.  Risken för att man är nedstämd och bitter blir stor. De flesta kommer ur stadiet ganska fort,  de två känslorna kommer och går men existerar inte hela tiden. 

Sorg kan även ge känslan av lätthet,  ja man andas ut och spänningarna släpper.  Ibland kan den känslan ge lite skuldkänslor,  man tycker att det är tabu för att känslan finns.

Ja, kombinationerna är många och det är så att det finns inga rätt eller fel.  Det viktigaste i ett sorgearbete är att var och en måste göra det denna känner är bäst.  Det handlar om att respektera varandras olikheter och att ge var och en den tid man behöver. 

Framför allt ska vi vara rädda om varandra, säger det vi ska medan tid finns. Vår tid på jorden är kort och var dag är viktig.  Glöm inte att leva nu.