Första december, läkarbesök, och min "never ending story" fortsätter. Med nedsjunknade axlar gick jag in. Vänta, vänta, vänta, han är lite sen. Men tillslut har han hittat till Dikanäs. Vår nye doktor, för min del vet jag inte vilken ny i ordningen. Han tittar, känner och funderar. Ja, jag håller med, jag har gått förlänge. Ett piller ska trappas ner och sen avslutas. Mera träning, hitta tillbaka till orken, prova jobba 25 %. En snabb sammanfattning av besöket.
Väl hemma börjar jag sammanställa vad som sades. Jo, det är sant, han förstod att jag vill jobba. Men..... Menet är det ett hinder som jag kan kringå? Är det nått jag kan träna bort? Innan sista bakslaget blev orken mindre och smärtan ökade. Hur vänder jag träden.
Nu är det ju så att jag är väl medveten om min envishet. Kanske ska den användas på rätt sätt.
Om jag klarade av att sluta röka borde jag klara av träning, viktnedgång och annat som tydligen ska till. Vänder och vrider på tanken, vad är det värsta som kan hända i detta läge? Antingen funkar det inte eller så funkar det. Oavsett har jag fått ett svar. Om det inte funkar kan jag prova nått annat och skulle det funka har jag dragit en vinstlott. Här ska dokumenteras!
Jag håller med dig, doktorn. - Jag ska hålla i 30 år till. Å nu är vi tillbaka i ett läge där vi kan få se över situationerna och möjligheterna.
Med ett leende på läpparna, tjocka kläder mot blåsten avverkades dagens stegmål i stormvindar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar