Kropp och själ.........

Ledig, sitter hemma för att få undan mina beställningar.  Det är roligt när efterfrågan finns. 

När jag sitter ensam framför tvn får jag tid att tänka,  både på gott och ont.  Har den senaste tiden känt av leder och muskler mera än vanligt.  Börjar fundera om tiden hunnit ikapp mig. Eller har jag misskött mig. Vad är det som gör att jag bara blir sämre? Ska inte klaga,  fick ju domen för 30 år sedan att om jag inte gjorde nått åt min vikt skulle det vara rullstol nästa. Sagt och gjort, halva jag försvann. Så ska jag se på det så har jag klarat mig bra. Frågan är dock om tiden hunnit ikapp? 

När jag funderar på detta sätt det spår i själen. Blir lite "morlonken" som vi brukar säga.  Skulle vara skönt att få vara liten en stund och krypa ihop i en stor varm famn. Någon som stryker mig på huvudet och säger att det kommer att gå över.

Jag har inte tid att bli sämre.  Jag har så mycket kvar att göra. Men någonting säger mig att jag inte får bestämma allt.  Alla har vi olika öden. 

Hur länge kan vilja bestämma? 

Kommer min envishet bli mitt fall? 

Frågorna har inget svar, endast framtiden vet.

Finns det inga regler.......

Så var jag där igen med mina funderingar,  försöker lista ut hur människor / människan tänker och prioriterar. 

En viss syn under helgen fick mig att fundera på mina prioriteringar. 

Att hjälpa nära och kära har många gånger fallit på min lott.  Något jag gärna gör för den som behöver och uppskattar min hjälp. Men om det blir en vana och man bara tas för givet börjar jag numera protestera och säga ifrån. Men det är inte lätt,  tursamt nog så behöver jag inte dölja mina känslor för mina barn längre då dessa är vuxna. 

Om du hjälper någon,  får denne då bete sig hur som helst?  Har den personen rätt att utsätta dig för vilka syner som helst? 

Vad människor gör privat struntar jag fullkomligt i, så länge som ingen annan behöver bli berörd. Men när man gör det när man väntar på besök som lovat hjälpa  en, finns inga ursäkter. Skamligt är lindrigt skrivet. Ibland önskar jag att jag kunde säga upp bekantskapen men det skulle inte räcka länge innan jag skulle hamna i samma eller en ännu värre situation. 

Jag hoppas att ni som läser inte utsätter någon för något denne inte önskar. Själv har jag lovat att försöka leva på ett vis så att ingen annan ska drabbas. Undviker att säga hur jag vill ha det, för att jag är rädd att någon ska känna sig tvungen. Hatar om någon tycker synd om mig. Ibland kan det gå så långt att jag själv drabbas av mina egna beslut. 

Kan tro att vissa nu tänker att det är bara att säga stopp,  men så fungerar dock inte min verklighet.  Nej,  minnesförluster och förnekelser och inget hjälper oavsett om du är snäll, arg eller ledsen.  Huvudsaken är att det ser bra utåt så struntas det i resten. 

Vem tror du att du är..........

Så var jag där igen, känslan som suttit i så många år, ständigt påmind.  49 år och den växer inte bort.  Det enda som behövdes var ett samtal,  med måste / bedrövligheter och självömkan. 

Jag är 13 år på väg hem,  vill inte,  orkar inte mer.....

Men jag kan inte vara tyst länge, du tog mitt liv då och vill fortfarande styra det.  Vill skrika, släpp mig, jag klarar mig utan dig.  Däremot får du problem, vem ska lyssna då. 

Sätter mig vid tallen på gångstigen, ser ner mot huset.  Undrar om syrran kommit hem.  Hoppas jag är före,  säger till mig själv att det är bättre så. 

Vem tror jag att jag är,  tankarna rusar genom huvudet.  Tårar i ögonen och gråten i halsen,  bäst att försöka sova. Jag är nog bara trött,  det blir bättre imorgon. När jag kommer på jobbet är allt glömt igen. 

Säger till mig själv,  lika bra att gå hem.  Det kanske inte är så idag och pappa kommer snart.  Jag måste börja med middagen om allt är fel.  Klumpen i magen växer,  spricker snart.  Vill skrika! 

Tänk inte mer,  jag har brytit cirkeln.  Jag har underbara barn som inte behövt uppleva detta.  Och du är mormor,  vem vet kanske snart farmor också. Jag ska älska dem alla, både de som finns idag och de som komma skall. 

"Hjälp mig,  hjälp mig ", orden ekar i mitt huvud.  Känner lukten,  blir arg, ledsen och ännu en gång besviken.  Tar det aldrig slut. 

Men frågan kommer alltid att finnas,  varför just vi.  Jag och min syster kunde inte välja.  Det var min barndom som försvann.  Och hur ska jag kunna göra annorlunda idag.  Märkt för all evighet,  bara att acceptera?