Det som inte dödar det härdar..............

Ålders noja eller kanske förebyggande försiktighet, ja nått av det va det i eftermiddag. 

Jag brukar känna min kropp ganska bra. Har jag ont någonstans så vet jag var och varför (oftast), det är sällan jag klagar. Men idag var det annorlunda. Vaknade i morse med smärtor i bröstbenet. Ja, ja hostat mycket eller legat konstigt. Nåndera är det, bara att avvakta. Tog en alvedon och satte igång med dagen. Allt kändes hyfsat under förmiddagen. 

Efter lunchen tog jag tag i mina tyger för att få undan lite av "kan va bra att ha" lådorna. Klippte och sydde, maskinen gick varm och jag kände glädje i varje stund. Men så kom det smygande tillbaka. En smärta som kan liknas med ett skott med hagelgeväret genom bröstbenet. Hur? Varför? Vad är det för fel? Vid halv fem gav jag upp. Åkte till vårdcentralen för det kan ju va "pumpen", trots att jag kände på min puls och tyckte det verkade som vanligt, men vad vet jag.

Jag kom in på sjukstugan och snabbt omhändertagen. Sköterskan tog EKG och det va bra. Lite prover och kolla även blodtrycket. Då jag känner henne lite sedan tidigare skämtar hon att jag passerar alla kontroller och verkar kry. Ja förutom smärtan då. Efter en stund kommer doktorn, klämmer och känner samt lyssnar på lungor och hjärta. Inget farligt förutom en inflammation i bröstbenet, mellan ben och brosk. Han förklarar att det kan göra ont som tusan men är absolut inget farligt. 

Med lättat hjärta och trots smärtan ganska nöjd lämnar jag vårdcentralen. Jag är nog ganska frisk i alla fall! Tänker - det som inte dödar det härdar. Och detta ska väl gå över det med.

Reva igång gam-krappen..................

Är det ett tecken på att man blivit äldre eller är det en form av lathet? Kanske det är ett tecken på livsnjutning?

Efter en lång arbetsfredag har jag nu tussat runt i min morgonrock hela morgonen. Kommer mig liksom inte för att gå vidare i kläder och dagens uppgifter. Alla möjliga ursäkter kommer fram att behålla min lätta mundering. "Ska bara ta en kaffe-kopp till." Eller, "kan stoppa i tvättmaskinen" men komma i kläderna, nja, har ingen brådska. Tvättmaskinen är bra, den sköter sig själv men det känns som man får nått gjort i alla fall. Skulle ha diskat, skiter i det så kanske nån annan tar tag i  det. Latmasken kryper längst ryggraden. Borde göra som de äldre sa förr, lägga lite matjord under sängen så att latmasken kryper ut under natten. Fast ska jag vara riktigt ärlig, så har jag inte nått måste. Måste att stressa, måste att utföra det ena eller det andra. Jag kan faktiskt bara vara. Tussa vidare i min morgonrock och njuta! 

Man ska ta tillvara på stunder i lugnt tempo. Vårt samhälle har nog med bör och skall, stress och jäkt. Vi människor är dåliga på att säga ifrån. Vi går på liksom Alfons Åberg i sagan, " jag ska bara......". Vem har egentligen bestämt att vi ska? Är det livet att det ska bara vara måsten? Nej, inte i min värld och framför allt inte en lördag morgon.

En stund på balkongen kanske?

Jag blir så trött på de som vet bättre........

Jag blir både trött, arg och ledsen på människor som vet bättre om mitt liv, jobb och min familj än vad jag gör själv. När jag säger en sak så blir det mothugg och jag får veta att så är det inte. Om jag protesterar så får jag tillbaka att "ja, då måste det vara nått nytt!". Är det inte jag som lever mitt liv? Är det inte jag som får mest information när det gäller mina jobb? Varför ska man tryckas ner i en ålder av snart 48 år, jag är ju för tusan inte 14! Jag blir såååå förbaskad. 

Inser inte personer som gör så att det är en form av mobbing de utför? Känner de glädje i att hålla på så? Och värst av allt är att jag vet att jag är starkare som person. Jag vet var jag har mig själv och jag litar på mina beslut och omdömen. Något som jag ibland tvekar över när personen kommer i vissa lägen. Jag vet att jag inte borde ödsla energi på att bli upprörd men det är svårt att stå emot när man blir behandlad som man inte finns eller är helt bakom flötet.
Jag biter ihop, är tyst men skriver av mig!!

Vårkänslor......................

Idag har det varit 17:de maj hela dagen. Jag kan tänka mig att det är många norrmän som vid detta laget är lite hesa av allt firande.

Själv har jag haft en härlig lugn dag med delar av familjen och släkt.  Invigt den nya grillen på balkongen, ja allmänt mysigt. Nu har det blivit tyst och stilla då endast jag och "guben" är hemma. Men det är vårkänslor i luften. 

Solen värmer så fort den kommer fram. Små "musöron" har bildats på träden samt gräsmattorna börjar grönska. Även en och annan blommar har slagit ut, krokusar, gullvivor och påskliljor. Ja, påskliljan, den väckte gamla minnen när vi gick hem från pub-kvällen igår. Man ska väl inte erkänna en sådan här sak men jag gör det ändå. För ca 20 år sen så vandrade jag och min hjärtevän nedför Vilhelminas största gata efter en trevlig återträff för skolan. Det va en sen natt eller tidig morgon i maj. När vi passerade en vacker rabatt med många påskliljor så "pallade" han en hel bukett till mig för han tyckte att jag va värd detta. Igår va det dags igen, men denna gång med mera livserfarenhet, gjorde han det mera diskret. Jag fick 4 st och ingen som inte vet kan ana händelsen, men jag kan säga att jag blev lika rörd denna gång. Det känns så skönt att man fortfarande kan göra det som man inte ska i vår ålder. Varför ska man inte kunna vara lite spontan ibland?

Nu är det bara att vänta och se, om vi gör om det igen när det gått 20 år. En nattvandring..... och jag får mera påskliljor! I så fall har vi skapat en egen tradition!

Aj aj aj.................

När man sitter ensam så här en söndags morgon kommer jag in på en diskussion som jag varit med om de senaste veckorna. Den handlade om smärta.

Smärta har vi alla varit med om, mer eller mindre. Smärta är en svår känsla, inte bara för att det gör ont för den som drabbas utan för att den även är svår att förstå för andra. Smärta syns inte hellre. 

Ibland hör man att andra säger att det bara är inbillning eller att det inte är så farligt. Säger bara en sak och det är att ingen kan känna en annan människas grad av smärta. Ja ja tänker kanske vissa, men det är mycket gnäll. 

Smärtgränsen är individuell och kan inte mätas. Visst kan man jämföra lite mellan människor ex skala från 1-10. Men du vet inte var den andre upplever som outhärdigt. Jag anser att vi ska respektera andra människors smärta. Inte döma eller tala illa om den. Har man inte provat så kan man inte förstå känslan. Det är bättre att stötta den som har ont. Observera ordet stötta, inte tycka synd om denne. Kanske ge en hjälpande hand, men kom ihåg att fråga först.

Nu kanske du undrar hur jag kan skriva så. Lätt, jag har varit med om många smärtor. Haft ont utan att det synts och ändå utfört uppgifter som ibland borde undvikas i smärtstadiet. Jag hade i min ungdom så ont ibland att jag inte tog mig ur sängen. Som tur har jag funnit vägar till att lindra min värk. Den finns fortfarande kvar men jag har lärt mig att leva med den och vet vad jag kan göra och inte.

Dock säger jag att man får inte ge upp. Man ska se en väg att kunna njuta av livet så gått det går. Inte hellre ska man ta till sig av vad folk säger, kan de inte acceptera att man är som man är så kan det ifrågasättas om det är en riktig vän. Det som kan underlätta ska man göra eller använda, skit rent ut sagt i vad andra säger. Vilken rätt har de att döma? Och har de problem med det så är det deras och inte den som har ont.

Så alla, säger bara det:

Alla har rätt till ett bra liv och ingen har rätt att döma den andre för det!

Kämpa på alla mina vänner som har smärtan som följeslagare!

Va fö, va fö gör de på detta viset?.........

Va fö, va fö gör de på detta viset? 

Ta bort våren!

Kanske är det så våra vänner rumpnissarna skulle ha sagt. Innan jag somnade igår så började flingorna att dala. Försöker tänka på orden de gamla och kloka bruka säga att det är detta som ska göra vår och sommar. Snö ska ta bort snö. Det enda kung Bore missade denna gång är att snön har ju redan försvunnit. Ja, ja alla gör vi våra misstag, så även han. Vädrets makter kan ingen rå på. 

På med långkalsongerna igen. Jag borde lärt mig efter alla år att mina rutiner inte ska ruckas på. Sista maj ska kallingarna av och första oktober ska de på. Vintersäsong för Näslund!

Carpe diem - man ska ta vara på dagen ändå. Varför inte skriva en rad eller två? Unna sig att mysa inne. Det är aldrig fel, på nått sätt så är det som om någon bestämt att man ska göra det man inte gjort på ett tag. Ta chansen, det är inte roligt att va ute en sådan dag. Varför inte sätta på en palt gryta eller kanske baka bullar. Bullar mmmm det är gott och väldigt länge sedan jag gjorde. Det blir som inte av numera att bagaren i mig kommer igång. Det är ju lättare att fika på Stenmans Konditori. Ler - lat kvinna med påhittade ursäkter. Det är nog jag det, när det gäller bakning. Ska tänka på saken. Först är det några skall på schemat som räcker underförmiddagen. Väntar bara på att det ska öppna på de ställen som besökas. 

Vad håller Sverige på med.............

Igår hittade jag en bild på facebook där det blivit rama-skri angående ett konditori som gjort "ansikte bakelser". Bakelserna var i vitt, brunt och svart. Denne stackars konditor blev anklagad över att vara rasistisk. Det enda jag inte fattade var varför ingen reagerade på de vita ansikten som också fanns med. 

Detta ger en tanke till vad håller Sverige på med? Vem är svensk och hur ska en svensk bete sig? Vårt land håller på att mera bry sig om vad man inte ska göra istället för det vi ska göra! Man får inte.... ska inte... för det är rasistiskt. Är det fel att vara stolt över sitt land? Är inte de som kommit hit, oavsett från vilket land, och fått asyl samt svenskt medborgarskap också svenskar då? Jag blir bara fundersam. 

Minoriteter, vad är en minoritet? Är det ett folk som man ska tycka synd om? Eller är det så att man ska ge dem möjlighet att vara stolta?

Om du möter en vacker flicka med en stor näsa, säger du till då att det är synd om henne? Eller försöker du att peppa henne mer självförtroende. Är hennes näsa ett problem, och i så fall för henne eller för dig? Hon är väl lika mycket värd för det!

Det bråkas och stökas hela tiden. Vi får inte göra våra traditioner som förr, för då kan det vara stötande. Men i mina ögon har det alltid hetat vitlök och negerboll, det är inte fel. Är det fel att älska dessa, är man då rasist eller trycker man ner minoriteter.

Jag tycker att det också är mycket prat i kring samer. De gör så gott de kan och kämpar på. Men man har i Sverige glömt att det finns även människor som inte har renar som också är samer. Det är samer utan rättigheter. Det är dock ingen som tycker synd om dessa!! De är bara ett folk som man ignorerar. Det om något tycker jag är rasistiskt. Ett folkslag som funnits länge men som inte får finnas idag!

Jag är en stolt svensk med sameblod i mina ådror som hoppas att snart få bli mormor till en svensk/same/polsk liten varelse. Pojke (baahtjetje, chłopak) eller flicka (nïejtetje, dziewczyna )spelar ingen roll för det kommer att bli ett vackert barn! Och det barnet kommer att ha allas traditioner och vara lika älskad för det!