Aj aj aj.................

När man sitter ensam så här en söndags morgon kommer jag in på en diskussion som jag varit med om de senaste veckorna. Den handlade om smärta.

Smärta har vi alla varit med om, mer eller mindre. Smärta är en svår känsla, inte bara för att det gör ont för den som drabbas utan för att den även är svår att förstå för andra. Smärta syns inte hellre. 

Ibland hör man att andra säger att det bara är inbillning eller att det inte är så farligt. Säger bara en sak och det är att ingen kan känna en annan människas grad av smärta. Ja ja tänker kanske vissa, men det är mycket gnäll. 

Smärtgränsen är individuell och kan inte mätas. Visst kan man jämföra lite mellan människor ex skala från 1-10. Men du vet inte var den andre upplever som outhärdigt. Jag anser att vi ska respektera andra människors smärta. Inte döma eller tala illa om den. Har man inte provat så kan man inte förstå känslan. Det är bättre att stötta den som har ont. Observera ordet stötta, inte tycka synd om denne. Kanske ge en hjälpande hand, men kom ihåg att fråga först.

Nu kanske du undrar hur jag kan skriva så. Lätt, jag har varit med om många smärtor. Haft ont utan att det synts och ändå utfört uppgifter som ibland borde undvikas i smärtstadiet. Jag hade i min ungdom så ont ibland att jag inte tog mig ur sängen. Som tur har jag funnit vägar till att lindra min värk. Den finns fortfarande kvar men jag har lärt mig att leva med den och vet vad jag kan göra och inte.

Dock säger jag att man får inte ge upp. Man ska se en väg att kunna njuta av livet så gått det går. Inte hellre ska man ta till sig av vad folk säger, kan de inte acceptera att man är som man är så kan det ifrågasättas om det är en riktig vän. Det som kan underlätta ska man göra eller använda, skit rent ut sagt i vad andra säger. Vilken rätt har de att döma? Och har de problem med det så är det deras och inte den som har ont.

Så alla, säger bara det:

Alla har rätt till ett bra liv och ingen har rätt att döma den andre för det!

Kämpa på alla mina vänner som har smärtan som följeslagare!