Helgen har varit en annorlunda helg. Det var begravning på schemat i fredags. En resa med bara planer fram till fredag eftermiddag, resten va planlös resa. Inga tider att passa eller platser vi skulle vara på. Bara att vraka och välja, stjärnan på bilen skulle visa oss vägen.
Jag började min resa redan på torsdagseftermiddag, man ska ju passa på att hinna med så mycket jag kunde innan ledigheten va slut. Satte kosan mot Vännäs. Väl framme hos dottern passade vi på att besöka Poppins. En av de roligaste pryl-butiker jag varit i. Blev lite garn och nya sommarskor och inte att förglömma en "kaninstrypare" till moster från dotra. Jag vet inte om generna gått i rakt nedstigande led när det gäller practical jokes. Fika med dottern innan det bar iväg vidare, torsdagens mål va ju kära syster.
Väl framme på "Klubben" (som vi kallar stället) va det som vanligt. Prat om allvar, skratt och lite annat. Väl införstådda att vi måste sova tidigt då vår färd söderut skulle börja tidigt. Enda problemet va att syster inte visste vad hon skulle stoppa i sin väska. Hur och vad packar man? Nått som jag inte har problem med då jag lever stora delar i en kappsäck. Hon lämnade detta för att sova på saken, det kanske skulle gå bättre morgonen därpå.
Så hade vi fredag, tittade på klockan kvart i fem. I min tanke var det en kvart kvar innan det va revelj. Så tänkte dock inte syrrans hund, Azlan, det är en kvart för att klias. Hans nos va sju cm framför mitt ansikte. Omöjligt att missa. Ja, ja inte mig emot för det är en av de mjukaste och snällaste hundar jag vet. Syster börjar röra på sig, gör sig färdig och packar klart. Dock konstaterar hon att en tidig morgon inte är nån bra morgon för frukost. Illa illa, jag vet redan där vart det bär iväg emot. Syster - frukost = irriterat blodsockerfall, ångrar att jag inte köpte kex-choklad kvällen innan. Det brukar vara hennes räddare i nöden. Vi sätter oss i bilen och iväg vi kör. Innan vi når Nordmaling börjar hennes frukost känslor komma. - Ska vi tvätta här innan vi åker, funderar hon. Men jag påpekar att det knappast är nått öppet då det är arla morgonstund. Ut på E4:an det bär och söderöver.
Ömsom allvar och ömsom slams diskuteras i bilen. Det blir lätt så när vi umgås, det är inte så att det märks att vi kommit till vuxen ålder. Och vi har knappast några skrupler då ingen annan ser oss. På nått konstigt vis så verkar dock alla skyltar bara innehålla påminnelser om mat. Jag har inte problem med detta då jag sällan äter frukost, men min syster kommenterar detta. För att prata om nått annat , tar jag åter upp detta att vi måste tvätta bilen innan vi kommer fram. Hon fräser att hon fullkomligt struntar i hur bilen ser ut för vi sitter ju i den. Efter denna kommentar faller vi båda i skratt. Vi gör två flugor i en smäll nedanför Sundsvall, Statoil med mat och biltvätt. Min last är ju cigaretter men jag har tidigt bestämt att inte bjuda på nöjet. Vägrar att säga ett ord eller att stanna, jag är ju äldst och jag ska minsann klara mig. Efter stoppet och fast hon inte fick den frukost som hon först beställde, pga att det va slut, konstaterar vi att vi kommer att överleva ner. Vi fortsätter.
Vi ser vyerna, fäller kommentarer om bya-namn, pratar om ditt och datt. Tiden och milen liksom bara far av sig själva. Det är dags att svänga i Gävle. Syrran påpekar att hon kört denna vägen när hon var till Karlstad för några år sedan. Horndal (vårt slutmål), måste vara där det finns en pizzeria där det finns två parkeringar utanför. Hon mindes det väl för hon tänkte äta där sist men tyvärr va p-platserna upptagna. Det är bara att hålla denna väg 68 för att komma fram. Jag protesterar och säger att så kan inte vara fallet för på kartan när jag kollade så skulle man svänga av. Det visade sig att vi båda hade rätt för väg 68 är det men den svänger av. När vi kom fram till Horndal hade även min syster rätt för det fanns en pizzeria med parkeringar framför. Vi skrattar och stannar, äter en bit mat samt byter om till begravnings-kläderna. Nu kommer resans syfte och allvar.
Väl uppe på kyrkbacken möter vi våra kusiner och vår nu enda kvarvarande faster. En vacker ceremoni följer, flera gånger ler jag i min tanke när jag konstaterar att det va så likt hur min faster var. Jag såg henne framför mig när vissa melodier spelades. Åhh vad jag kommer att sakna henne, julkorten, telefonsamtalen jag fick när barnen va små, ja det varma hjärta hon hade.
När vi sedan åker vidare till samlingssalen pratar vi om hur vi på nått vis hunnit växa ifatt våra kusiner. Ålders spannet mellan hon som är yngsta och vår äldsta är stort. Ja min pappa och min äldsta kusin är så gott som lika gamla. Dock är det alltid lika tryggt att mötas för även om det är länge sedan sist så känns det som igår. Efter detta bar det vidare till kusinen (dotra till faster so gått bort). Här diskuterades och berättades mycket, dåtid och nutid blandades. I min tanke kommer det upp - hur lika vi är "Näslundarna", kan det månne va så att vi har en bus-klurighets- gen som ärvts ner från farmor och farfar. En lång trevlig kväll började att gå mot sitt slut, dags att lägga ner huvudet på kudden. Morgonen därpå efter frukost och trevlig pratstund med kusinen och maken hennes va det dags att vända stjärnan uppåt igen. Lite vemodigt men nödvändigt, dock så hade vi båda fått med oss ett fantastiskt dygn som vi sent kommer att glömma. Det sista frågan vi får är om vi hittar upp mot Sandviken, vi svarar kavata att det inte är nått problem. Vi ställer kosan mot Norrland igen.
Väl uppe i Sandviken bommar vi vägen mot Gävle. Skrattande kommer vi överens om att vi har ju ingen plan så det gör inget. Dividerande om vägen så blandar jag ihop orter, Ockelbo eller Vansbro, spelar det någon roll för båda har ju kändisar. Är det skillnad på prinsar och gamla pop-stjärnor? Längs vägen finner vi en skylt, där det står Älgfarm. Vi vänder och kör in, nått ska vi väl unna oss att se. Älg-farm av allt Sverige kan erbjuda, vi från Lappland på ett sådant ställe?? Skrattande beger vi oss in genom grinden. Guiden berättar lite, lyssnar bara på ett öra då jag har fullt sjå med att studera hur jag kunde rymmas med mecken under en sådan bjässe. Tänkte att du skulle bara vet och fnissar. Artigt säger guiden att man ser inte åldern på älgen pga taggarna utan det är grovleken på hornet längst ner som gör det. Vi tackar för informationen och går en vända i farmen, nynnande på " De sköt en älg oppa lia bara för att si den då....... oxen, oxen". Skratt och slams igen, en lite känsla av programmet "En stark äventyrsresa med Morgan och Ola-Conny".
Vi skulle klart klara av att spela in ett sådant program! Vi säger adjö till älgarna Viktoria och Lillprinsen för att fortsätta vår resa.
Efter många mil till kommer vi kommer vi ut på E4:an i höjd med Söderhamn. Syrrans samt min mat och sov-klocka ringer likt Skalmans. Vi bestämmer oss för att köra in till stan och äta. Det vore gott med kina-mat. Beslutsamma parkerar vi bilen för att finna en restaurang med konstiga tecken. Pizza, kebab och tomma fönster möter oss vart än vi går. Hur kan det vara möjligt? En stad i Sverige utan en enda kines? Vi lever väl i 2014. Med sura miner och kurrande mage säger vi till varandra, vi skiter i detta. Vi åker vidare! Ut på E4.an igen. Några mil till passerar och vi skrattar och pratar men inte lika fyndigt som tidigare, det är svårt att hålla humöret på topp när blodsockret faller. Nu är vi i Afganistan igen säger syrran, infarten till Hudiksvall är ganska nybyggd så det är mest stenar och kalt. Kan detta va ett bättre val? Under överenskommelse bestämmer vi oss för att det kan max ta 15 min för oss att konstatera om vi finner en kina-restaurang här. Fortfarande är det bra långt till Sundsvall så det är dumt att inte prova lyckan i Hudik. När vi kör in mot centrum utbrister syster - kolla, en kines, kör åt det hållet han kom ifrån. Vi tok-skrattar, skulle det va så självklart att han jobba på ett matställe?? Men vi lita på honom och kör in, finner en Thai-restaurang och parkering vid samma ställe. Vi har en plan B. När vi tittar runt så ser vi att det verkar vara ett torg längre fram och går dit. Ingen kina men.... kolla där..... vad står det på skylten? Medelhavskällaren, det låter både dyrt och gott. Vi går in, ett litet mysigt ställe med trevlig personal. En underbar sjötunge-filé på planka serveras. Syrran och jag konstaterar att Hudik är ett trevligt ställe. Glada människor och om de mot förmodan skulle ha en sämre dag kan de alltid äta här och bli på bra humör igen. Maten smälter fullkomligt i munnen. Hit kan vi klart åka igen, vi båda gillar staden! Tänk vad lite mat kan göra!! Efter en mindre pinsam händelse (som inte kan berättas förrän preskriptionstiden gått ut) bryter vi upp. Tok-skrattandes så att tårarna rinner, konstaterar att "hur tänkte jag nu" för så gör man inte. Nu är det mot Sundsvall som gäller, blommor och trädgård är ju syrrans stora passion.
Det blev Bauhaus! Ett träd åt oss var, bärbuske, stenväxter, inomhus blommor och penseér. Några säckar jord och några påsar fröer. Tänk vad man får i en Mercedes W208 (2-dörrars). Nu utbrister syrran - jag har aldrig varit på Ikea. Vi har 15 min på oss. Parkerar bilen och småspringer in. Handla på Ikea på en kvart, hur tänkte vi nu? Det blev några plastlådor i alla fall. Syrran tyckte att det var en överskattad butik. Vi konstaterar att vi hellre skulle åka till Glada Hudik istället, mycket trevligare.
Ännu en gång sätter vi oss i bilen, pratar, skrattar och bestämmer oss för att vi åker hemöver. Mycket har skett under vår resa, mycket har diskuterats och ännu fler skratt har lämnat våra läppar. Så småningom kommer vi tillbaka till klubben, vi lastar av hennes grejer för jag ska ju fortsätta inåt landet.
Ensam i bilen, på vägar jag känner mycket väl till tänker jag - Min syster, min bäste vän i världen! 150 mil i en bil, ny erfarenhet, upplevelse och minnen, en annorlunda resa!
.jpg)
