En dag som denna ska man egentligen inte dela sina tankar. Men ibland kan det vara bättre att skriva av sig än att vara tyst. Tystnad mår ingen bra av. Kanske kan raderna ge andra en känsla att de inte är ensam och att andra kan känna på samma vis.
Igår hade jag inte så bra dag och min kropp "pajade". Ont i varje led och uppblåst va några av åkommorna. Jag är inte förvånad men på sista tiden (år-tionden) har det varit mycket sällan gentemot i min ungdom. Detta tar på humöret, man orkar liksom inte. Det är lätt att sluta sig i en egen liten bubbla. Vem ska trösta knytet?
Då vandrar tankarna iväg, "Många bäckar små gör en stor å!", sägs det. Det är stor sanning i det talesättet. Så kommer det - toppen på isberget som får bägaren att rinna över. "Bil- jävel!!!!" Tårarna rinner nerför kinden, men är det för att den inte vill funka? Nä, det är toppen på isberget, det sista som slår benen av en.
En känsla av orättvisa sprids i huvudet. Varför kan det inte bara gå lätt för mig? Varför denna eviga kamp mot det mesta? Ena ledsamma tanken byter av den andra tråkiga. Jag ska inte behöva känna att det är "förjäkligt". Jag har ju så mycket att glädjas åt. Men min hjärna tänker annat.
Nu tar jag upp kampen, okej - det gör ont i kroppen. Jag har inte dött av det förr. Hjälper inte vila så får jag väl ta tag i rörelser. Motgångarna då, sorterar i huvudet, vad kan göra nått åt och vad kan jag inte? Det ska gå, det har gått förr!
Låten från Rocky klingar i huvudet, Eye of the tiger, jag ser trappan och tar sats. Upp ska jag, springer och räknar steg. Det är inte Rocky utan jag, jag som förtjänar känslan att stå på toppen.
Go ahead punk make my day!
Jag kommer tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar