När man inte har annat för sig än att vänta så kommer de mest konstiga tankarna fram. Just nu tänker jag på hur mycket man känner sig själv. Vet jag om de fel och brister jag har? Vet jag även om de positiva egenskaper som följer med mig? Vågar jag stå upp för vem jag är?
Ja jag har lärt mig mycket under min levnadstid, både när allt varit glatt och även i svårare tider. Ju äldre jag blir ju mera funderingar kommer. Jag tror att erfarenheten man får ger också en stor vetskap om vem man är. Vissa saker kan man ändra på medans andra måste man lära sig att leva med. Jag vet att jag bör undvika en del egenskaper. De kommer alltid att finnas men just vetskapen gör att jag känner mig själv. Hur jag kommer att agera om jag inte gör nått åt det. Jag vågar även stå upp för dessa egenskaper och det gör att det lättare går att förstå mig. Med andra ord så kan en negativ egenskap ge nått positivt.
Så är det detta med positiva egenskaper. Det är nästan sämre, för vi har sedan urminnes tider lärt oss jantelagen. Jag ska inte tro att jag är nått, va inte så märkvärdig osv. Vad är det för fel att säga att man är bra på nått? Är det en dålig egenskap att man är snäll, rolig, trevlig, omtänksam mm? Nej, det tycker inte jag i alla fall. Jag anser att man ska stå upp för det. Det är inte att göra sig märkvärdig på nått sätt utan det är att vara en fin människa. Många av oss har säkert råkat ut för en situation att man fått frågan: Beskriv med fem ord nått negativt om dig, Och sen följdfrågan , fem positiva saker. Hur lätt är det inte att finna fem fel och sen fastnar man.
Tänk så tokigt det kan bli! Jag tycker att alla människor ska kliva upp på morgonen och säga till sig själv i spegeln - "Fasiken, jag är bra på...........". Tänk vilken fin början på dagen det skulle bli.
Jag vågar säga att jag är bra/ mindre bra på ......... Jag vågar även stå upp för mina egenskaper.
Vågar du??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar