Ibland kommer man på hur gammal man är. När det är tyst omkring en har man tid att tänka. Så idag föll mina tankar tillbaka lite på min uppväxt. Helgens festligheter på samhället gav mig en aha upplevelse.
När jag växte upp var det sällan och aldrig frågan om att man skulle gå ut på olika tillställningar när det va kalas. Man samlades hellre hemma hos någon, ung som gammal. Barnen var med och lekte med varandra så jag har aldrig haft någon barnvakt. De äldre ( och nu pratar vi ett spann från lyssnaren, 15-åringen upp till 80-åringen) diskuterade ofta kring köksbordet, skratten klingade högt. Ibland dök en förälder in hos barnen och blev som en 6-åring igen i lekens banor. Tänker på olika händelser och ler. Alla var måna om varandra och ingen blev lämnad åt sitt öde. Den värme som fanns sitter fortfarande kvar i kroppen. Man brydde sig inte om ålders skillnaden helt enkelt.
Idag undrar jag om det är annorlunda, såg under gårdags kvällen ungdomar som samlades i sina gäng. De äldre gick armkrok i sina klungor. Så jag undrar om de gamla traditionerna har ramlat bort. Jag tycker att det är synd för om man inte har en blandad ålder så tappar man mycket. De yngre behöver oss äldre och vi behöver de unga. Inget är väl så trevligt som att ungdomarna vill att man ska följa med och att de inte skäms över en. Så blir det också en annan stämning - lite mera vuxen stämning. Man har helt enkelt mera trevligt och bråk/ sorgligheter håller sig lättare borta. Med ett leende så såg jag i alla fall igår hur en äldre i diskussion om bilar lägger armen om 20-åringen för att övertyga om att dennes åsikt va rätt. Medan 20-åringen klappar den äldre på ryggen och säger att så är inte fallet. Tänker att det finns hopp i alla fall, vi kan fortfarande beblanda oss.
Kan vi umgås över åldersgränserna är det lättare att se att alla bryr sig. Säger inte att allt va bättre förr men vi borde kanske skrapa med oss de goda erfarenheterna och föra dem vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar