Om drömmen blir verklighet.............

Idag går mina funderingar kring hur livet ter sig emot oss och hur olika den kan vara fastän vi finns inom samma geografiska områden eller om vi kommer från samma gener. En del av oss går på en stig som är utstakade ifrån barnsben, inget verkar konstigt och få hinder kommer i ens väg. Kan visserligen vara en sanning med modifikation. Andra har en kamp redan från födseln. Vissa av oss är lyckliga hela livet och andra går det upp och ner för. En del tycker bara att allt är pest och pina.

För min del har det varit en mycket krokig väg, livets stig. Det man trodde varit ens öde ena gången har visat sig vara bara tillfälligt. Men jag är inte ledsen för det. Jag har lärt mig att allt som sker har en mening oavsett om det varit positivt eller negativt. Jag har vuxit med mina erfarenheter och det har skapat den människa jag är idag. Inte perfekt men jag är nöjd med resultatet. Jag har fått andra värderingar i livet, är mera lycklig över det jag har än det jag inte har. Jag har lärt mig att man ska sträva emot sina drömmar och inte ge upp bara för att det verkar omöjligt. Människor kan mer än vad man tror och har en otrolig uthållighet om man måste. 

Jag själv har satt upp nya drömmar, det handlar inte längre om karriärer och materiella ting. Jag har insett att viktigast för mig är livskvalitet. Vad vill jag uppnå och hur vill jag leva? Det är frågor som mer och mer kommer när jag funderar. Hur jag ska komma dit är ännu ovisst. Det är till att ta vara på de chanser som ges i livet. Strävan är ju halva resan. Lyckas jag inte på ett vis så får jag väl ta en ny korsning på min stig. Huvudsaken är väl att jag inte tappar fokuset och går vilse. Kan jag samtidigt hjälpa andra att gå framåt på deras livsstig är detta ingen nackdel. Ibland kommer man dock fram till ett vägskäl som gör att man att man må tänka på sig själv i första hand. Även detta är numera helt okej, för om inte jag kommer vidare kan jag inte finnas till för andra. Vi måste ju alla leva vårt eget liv och kan inte göra det för andra. Jag ska göra mina val och de sina egna.

Nu är det ju så att man kan aldrig veta om och när man kommer fram till slutmålet. Så det är bra om man ser till att vägen dit är så bra som möjligt. Man ska leva medan man strävar fram, inte bara springa i blindo. Ta tid att stanna upp både för att njuta och för att se att man är på rätt väg. Dagen kommer inte igen och det vore ju dumt att slösa bort värdefull tid.

Jag vet vad jag vill! Jag vet inte hur jag ska gå men jag lär mig på vägen. 

Born a fighter........

Ibland kan man bli förvånad över hur livet spelar sina spratt. Idag är det en sådan dag där jag blir påmind om vem jag är. 

Januari månad är inte en av mina favoriter. Julens vackra ljus blir nedplockade och det blir mera mörkt än vanligt så här efteråt. Även i plånboken så kan det kännas, man har liksom inte lika bra koll som andra månader.

Till detta lägger jag till den kaotiska situationen med min sjuke far. Demens, anhörigas sjukdom.

Nå ja, vaknade i morse efter en behövlig sovmorgon. Jag har blivit bättre på det, vaknar inte långt innan tuppen kliver upp längre. En känsla av att jag skulle ta bort alla måsten denna dag och bara ta dagen som den skulle komma. Då ringde min mor och ville ha skjuts tillbaka till lägenheten, hennes ork va slut och hon behövde vila. Så va det väl ett par ord som uttalades på äldreboendet som tog fel. Säkert inte illa menat men när en anhörig är skör innan så kan det bli fel. Försökte väcka den trötta sonen som inte ville vända tillbaka dygnet så här sista dagen på lovet. När det inte lyckades bar det av till äldreboendet. Väck med julpyntet och upp med nya gardiner samt vanliga lampor. Innan vi lämnar boendet har vi en pratstund med en i personalen. Det sägs ytterligare en gång att det är viktigt att mamma återfår krafterna för att kunna fortsätta vara hos far. Skjutas hem mamma, åter tillbaka till min egen lya. Plockar och städar tills sonen tvångs tar mig på byn för handling och kaffedrickning hos en av hans vänner. Sen fortsätter eftermiddagen och kvällen som vanligt.

Nu till det som jag skrev i början, vem jag är:

I diskussionen angående min fars sjukdom så lät orden så kloka när de lämnade min mun. En förståelse och olika konstateranden att vi inte kan ändra på något. För mig är det naturligt, varför ska jag sörja när jag fått så mycket av min far. Är han lycklig ska även jag vara det, även om vi nu är lite i olika världar emellanåt.

Min plånbok känns inte lika tom som innan, även om det inte blivit någon förändring. Plötsligt kommer känslan att det blir nog bra ändå. Nya löningar kommer och då kommer inte räkningshögen att va lika stor. 

Mörkert, ja vad gör man åt mörkret? Jo det finns levande ljus, ljus som ger både styrka, värme och glädje. Jag tänder mina ljus. 

Sitter u med mina funderingar och tänker: "Hon är kanske inte så tokig denna Näslundskan ändå!" Född till en fighter, kommer alltid att va en fighter. Detta kan ingen ändra på.