Vilken härlig sommar vi har.................

Sommar sommar sommar och sol, ja Sven Ingvar "dänga" har verkligen stämt denna sommar. Jag klagar inte för jag älskar sol och värme. Egentligen är jag av släktet att det finns inget dåligt väder utan bara dåliga kläder. Men de senaste veckorna har vi knappt behövt några kläder.

Jag är ingen människa som blir brun på sommaren, det händer ungefär vart 20:e år att den bruna nyansen fastnar på min kropp. Det brukar bara bli rött och sen vitt igen, lite likt dannebrogen (skrattar). I år däremot så slår mina axlar som en reklam i resebranchen för de tropiska resmålen. Känner att jag är riktigt nöjd.

Många jag pratat med har beklagat sig över värmen, jag har direkt påpekat att vi ska vara glada för det lilla vi får. Snart kommer kylan igen, för vi lever ju i norra Sverige och där är det vanligare med svala temperaturer. För den som inte nöjt sig med detta har jag glatt påpekat att det är bara 2-2,5 månader till plogjouren startar och ca 5 månader till jul. Optimistiskt eller hur?

Igår kväll kom så en mycket efterlängtad regnskur med några åsk-blixtar i följe. Inte stor men så pass att luften blev friskare och gräset rätade på sig. Ingen suckade över vädret och ingen blev ledsen för att dropparna lämnade himlen för att blöta ner marken.

Även denna dag verkar bjuda på lite svalare väder, åskan mullrar på baksidan av berget. Kanske kommer den förbi även idag. Det gör inget, jag kan tänka mig att sitta i dörröppningen med en kopp varm choklad och se skådespelet som visar sig över himlen. 

Sol och värme eller åska och regn, det spelar mindre roll. Var dag har något vackert att erbjuda, det är bara att ta vara på detta!!

När det går lite upp och ner.........

Ibland kan jag känna att jag inte är mig riktigt lik. Det går som lite upp och ner, ömsom glad men mera nere. Att försöka komma på vad som är felet är inte lätt. Har erfarenheter av att man ofta har flera "små bäckar" som fyller på ån. Huvudet är en konstig kroppsdel. Den kan ställa till mycket. Det sägs att man ska vara duktig med att fylla på näring och sömn för att den ska fungera. Ja ja jag fyller den med det mesta just nu men jag tror att den slagit knut på sig själv för jag får den inte på rätt kurs igen. Huvudet verkar ha en egen vilja och likt strutsen önskar den ner i en grop i marken just nu.

Så börjar man att fundera på om det är någon annan stans som felet ligger. Har nån annan kroppsdel som fungerar mindre som gör att det går tungt. Ont i kroppen, men det är inte nått nytt för det gör det ju lite hur som helst hela tiden.En konstant trötthet men har svårt att sova. Går igenom kroppen för att finna felet. Hmmm ingen större lycka. Verkar inte ha tur med att ställa själv-diagnosen denna vecka.

Om jag kunde lita på sjukvården skulle jag klart vända mig till dem men mina erfarenheter säger att om jag inte själv vet vad det är så kommer jag inte att få nån hjälp där hellre. Jag får rekommendationen att ta en Alvedon eller två. Dock kommer inte det att hjälpa. Eller så får jag en tid om ca 3 veckor för att det inte finns nån tid. Den enda gången som man får hjälp direkt här är om det är något med hjärtat, där är de superduktiga. Men jag har inte fel på det.

 Jag har inte tid att bli sjuk, vill så mycket och behöver jobba för att det ska gå i uppfyllelse. Har så mycket att se fram emot, vad är problemet. Tror att jag gör som drottningen i Askungen, ställer mig framför spegeln och säger:

Spegel, spegel på väggen där

säg mig vad som felet är......

Det är nya tider eller nostalgipromenad i Kittelfjäll.......

Jag sitter på bron i stugan och blickar ut mot fjällen på andra sidan Vojmån. Känner att det kryper i kroppen och jag har något ogjort i kväll. Jag måste ut på en promenad. Jag börjar med att gå upp för backen, där jag och syrran samt våra yngre kusiner lekte i snåren. Eller på vintern åkte pulka.

Det är nya tider nu, inget snår finns och det står nya hus på backen. Jag skymtar vårt tak från backen. Nu kan jag gå på en väg där jag för 40 år sedan kröp och gjorde gångar med morakniven. Den va vass för pappa sa att det blev finare sår om jag skar mig. Klen tröst kan tänkas men så va det. Jag fortsätter vägen fram som går förbi min pappas skola och kommer ner mot .....

gamla Konsum och min på den tiden farbrors hus. På den lastbryggan har jag druckit många sockerdrickor. Fnissar när jag passerar, den är inte så hög som jag minns. När vi satt där och dinglade med benen.

Det är nya tider nu, affären "Sista Utposten" finns längre ner efter stora vägen. 

Tant Annas syren blommar men man ser knappt hennes och farbror Georg´s hus. Det har vuxit igen, tråkigt nog. Minns hennes go-fika när vi var där med våra kusiner. Trippar vidare och minnen som inte plockats fram på ett tag gör sig påminda igen.

Nästa hus "farbror Torstens", ler när jag passerar. På den lägdan låg vi och lurpassade på kossorna som farbror Stig kom med efter vägen på väg hem från betet. Hans kor va lömska för de tyckte inte om barn. Det gjorde inte så mycket för jag tyckte inte om dem hellre. Tur för farbror Stig för vi pratade om mycket vi skulle göra men ingen vågade.

Så har vi lilla pärlan på backen. Vårt paradis! Tänk att jag har bott där och att jag är döpt där också. Ska visst vara på köksbordet som står kvar. Jag minns inte men det har berättats för mig. Är det konstigt att man känner sig som hemma??

Nedanför finns fortfarande ladorna kvar, gammalt möter nytt. Tänk om dessa kunde berätta sin historia. När jag va liten va det ingen som slog dessa lägdor. Jordbruket va redan borta men husen stod på samma vis då som nu.

Vår stuga syns inte längre från vägen. Det har vuxit igen och ingen gör nått åt det. Jag minns hur vi satt på backen och vinkade till förbipasserande bilar. Ser fortfarande bilden av hur Klas kommer på sin moped när han skulle på affären med ryggsäcken på ryggen. En gång när han va upp och hälsade på pappa så ville han bjuda på något, men det enda han hade med sig va värktabletter varpå han frågade artigt. - Vill du ha en albyl?

Så hittade jag blomman som man gör pipor av. Den skulle enligt pappa smaka bättre än Angelikan men jag vet inte. Kanske må jag prova om det smakar samma nu som förr i morgon. Men de lät bra om än de inte va goda.

Är det underligt att man vill vara här? Nä....... tänker på låten som spelades på radion när jag kom in mot Henriksfjäll.

Ooh, baby, do you know what that's worth?
Ooh, heaven is a place on earth.
They say in heaven love comes first.
We'll make heaven a place on earth.
Ooh, heaven is a place on earth.

Och det stämmer!!

Lyckligt lottad........

Sommar, sommar, sommar och sol. I helgen som va så fick jag en tankeställare om hur underbart livet va. Jag saknade bara min äldsta son som inte kunde va med oss i stugan. Annars va vi alla samlade, min minsta son med sina bus och min dotter med sin goa mage tillsammans med sambon. Kan inte säga annat för hennes gravida mage är bland det vackraste jag sett hittills. 

Tanken jag fick va hur härligt livet kan te sig, jag har bara drygt en månad kvar att säga att jag har barn. Sen är de alla vuxna i ålder fast jag vet att i mina ögon kommer de att vara mina små guldklimpar. Att få möjligheten att uppleva liv som är på väg till världen och rå om min dotter under tiden är en stor lycka. Prata, fnissa och med glada hejarop uppmuntra henne när magen är som mest i vägen känns skönt. Mamma/ mormor får vara med! Funderingar mina barn hade som liten är för länge sedan passé och nu har vi vuxentankar tillsammans. Tänk vad tiden går fort och vad jag är glad att få uppleva allt. 

Min minsta son va som vanligt den goa omtänksamma människa han är. Visst va det tid för bus så att ett modershjärta satt ända uppe i halsgropen. Busen nu är dock vuxnare och mera genomtänkta. Så mitt i allt kan jag få en kram och han påminner mig om att han är mammas lilla barn (använder samma ord som han sade när han va liten och flinar sen). Vad ska man göra, inte kan man skälla då när hjärtat smällt som smör i solsken.

Jag känner mig lyckligt lottad och skulle inte byta ut nått!

Älskar verkligen alla mina barn enormt mycket!