Det är nya tider eller nostalgipromenad i Kittelfjäll.......

Jag sitter på bron i stugan och blickar ut mot fjällen på andra sidan Vojmån. Känner att det kryper i kroppen och jag har något ogjort i kväll. Jag måste ut på en promenad. Jag börjar med att gå upp för backen, där jag och syrran samt våra yngre kusiner lekte i snåren. Eller på vintern åkte pulka.

Det är nya tider nu, inget snår finns och det står nya hus på backen. Jag skymtar vårt tak från backen. Nu kan jag gå på en väg där jag för 40 år sedan kröp och gjorde gångar med morakniven. Den va vass för pappa sa att det blev finare sår om jag skar mig. Klen tröst kan tänkas men så va det. Jag fortsätter vägen fram som går förbi min pappas skola och kommer ner mot .....

gamla Konsum och min på den tiden farbrors hus. På den lastbryggan har jag druckit många sockerdrickor. Fnissar när jag passerar, den är inte så hög som jag minns. När vi satt där och dinglade med benen.

Det är nya tider nu, affären "Sista Utposten" finns längre ner efter stora vägen. 

Tant Annas syren blommar men man ser knappt hennes och farbror Georg´s hus. Det har vuxit igen, tråkigt nog. Minns hennes go-fika när vi var där med våra kusiner. Trippar vidare och minnen som inte plockats fram på ett tag gör sig påminda igen.

Nästa hus "farbror Torstens", ler när jag passerar. På den lägdan låg vi och lurpassade på kossorna som farbror Stig kom med efter vägen på väg hem från betet. Hans kor va lömska för de tyckte inte om barn. Det gjorde inte så mycket för jag tyckte inte om dem hellre. Tur för farbror Stig för vi pratade om mycket vi skulle göra men ingen vågade.

Så har vi lilla pärlan på backen. Vårt paradis! Tänk att jag har bott där och att jag är döpt där också. Ska visst vara på köksbordet som står kvar. Jag minns inte men det har berättats för mig. Är det konstigt att man känner sig som hemma??

Nedanför finns fortfarande ladorna kvar, gammalt möter nytt. Tänk om dessa kunde berätta sin historia. När jag va liten va det ingen som slog dessa lägdor. Jordbruket va redan borta men husen stod på samma vis då som nu.

Vår stuga syns inte längre från vägen. Det har vuxit igen och ingen gör nått åt det. Jag minns hur vi satt på backen och vinkade till förbipasserande bilar. Ser fortfarande bilden av hur Klas kommer på sin moped när han skulle på affären med ryggsäcken på ryggen. En gång när han va upp och hälsade på pappa så ville han bjuda på något, men det enda han hade med sig va värktabletter varpå han frågade artigt. - Vill du ha en albyl?

Så hittade jag blomman som man gör pipor av. Den skulle enligt pappa smaka bättre än Angelikan men jag vet inte. Kanske må jag prova om det smakar samma nu som förr i morgon. Men de lät bra om än de inte va goda.

Är det underligt att man vill vara här? Nä....... tänker på låten som spelades på radion när jag kom in mot Henriksfjäll.

Ooh, baby, do you know what that's worth?
Ooh, heaven is a place on earth.
They say in heaven love comes first.
We'll make heaven a place on earth.
Ooh, heaven is a place on earth.

Och det stämmer!!