Sommar, sommar, sommar och sol. I helgen som va så fick jag en tankeställare om hur underbart livet va. Jag saknade bara min äldsta son som inte kunde va med oss i stugan. Annars va vi alla samlade, min minsta son med sina bus och min dotter med sin goa mage tillsammans med sambon. Kan inte säga annat för hennes gravida mage är bland det vackraste jag sett hittills.
Tanken jag fick va hur härligt livet kan te sig, jag har bara drygt en månad kvar att säga att jag har barn. Sen är de alla vuxna i ålder fast jag vet att i mina ögon kommer de att vara mina små guldklimpar. Att få möjligheten att uppleva liv som är på väg till världen och rå om min dotter under tiden är en stor lycka. Prata, fnissa och med glada hejarop uppmuntra henne när magen är som mest i vägen känns skönt. Mamma/ mormor får vara med! Funderingar mina barn hade som liten är för länge sedan passé och nu har vi vuxentankar tillsammans. Tänk vad tiden går fort och vad jag är glad att få uppleva allt.
Min minsta son va som vanligt den goa omtänksamma människa han är. Visst va det tid för bus så att ett modershjärta satt ända uppe i halsgropen. Busen nu är dock vuxnare och mera genomtänkta. Så mitt i allt kan jag få en kram och han påminner mig om att han är mammas lilla barn (använder samma ord som han sade när han va liten och flinar sen). Vad ska man göra, inte kan man skälla då när hjärtat smällt som smör i solsken.
Jag känner mig lyckligt lottad och skulle inte byta ut nått!
Älskar verkligen alla mina barn enormt mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar