När man inte har mer att göra än att vänta så börjar tankarna på att spinna. Ensam i en lägenhet med tv´n på sitter jag framför datorn. Kan faktiskt känna att jag är ensam, en ensamhet med saknad och längtan. Kanske är det för att det är första advent? Kanske påminner det mig om att man vill vara tillsammans?
Jag saknar min vän och mina pojkar, de är bara 7 mil bort men det känns som sju långa mil. Saknar även min dotter och min måg, även deras lilla "råtta" - Molly. De finns 13 mil åt andra hållet, inte så långt det hellre men ändå... Tänker på min syster, dit är det nästan 17 mil, ingen Rom-resa det hellre. Men nu är det så att jag inte tar mig någonstans utan befinner mig i Åsele. Långt från nära och kära. Lite sorgsen men.....
Dags att försöka vända på tankarna, det är bara.... så långt till dem. Ja, och de finns inom mig. Det är min vän och mina barn samt min syster. Jag är lyckligt lottad att de finns. Ingen av dem är längre bort än ett samtal. När jag tänker på dem så måste jag le, jag hör skratten i mitt huvud och de trevliga och roliga kommentarer som spontant rinner över deras läppar.
Det är inte synd om mig och jag är inte ensam även om jag sitter själv. De finns nära i mitt hjärta och därifrån kommer de aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar