Idag så tänker jag mycket på min pappa. Han har ett par tunga dagar framför sig, han har nämligen blivit påmind om att han blivit gammal.
Att bli gammal är inget som någon av oss kommer undan. Ingen av oss kan göra nått åt det utan det är naturens gång. Jag tror att vi alla kan acceptera att det inte är problem. Man kan tänka sig att det inte går lika fort att göra saker. Det går även bra att inse att man inte är lika rörlig som förr. Minnet börjar att svika, det kan man även leva med. Men så kommer dagen då man sitter hos läkaren och den definitiva domen kommer. "Jag är ledsen........ men jag anser att du inte längre ska köra bil." Det är hårda ord, nån bestämmer att jag inte längre ska få ha min frihet. Jag har alltid gjort det, skicka mig ut för ättestupan. Ser hur sorgen i min fars ögon gör dem blanka, han blir nerstämd och stänger sig. Tankarna vandrar runt så han hör inte vad läkaren säger.
Som anhörig känner jag att det är rätt beslut läkaren tagit. Det är inte hellre världens undergång för det finns lösningar på allt. Men jag förstår hur inkränkningen av ens frihet kan vara svårt. Lider med min kära pappa och det enda jag kan göra är att stötta honom.
Lilla pappa, ditt liv fortsätter och kan ge många fina dagar fortfarande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar