Nu kan jag förstå hur andra har känt .....

Nu kan jag förstå hur andra har känt det när de väntat på att vi ska hitta deras anhöriga.

Jag måste bara skriva och tacka ifrån mitt hjärta till alla poliser, mina kollegor i hemvärnet som hjälpt till att leta efter min pappa det senaste dygnet. Jag vill även säga att jag älskar min familj, barnen och min syster samt mamma. När det gäller så stöttar vi varandra!! Jag vill också passa på att tacka mina släktingar och alla vänner som peppat och stöttat oss under tiden. Ni är guld värda allihopa!

Att halvslumrandes få ett samtal att pappa kommit hem va inget jag reagerade på från början. Småpratade med mamma och sa att han säkert tagit sig en tupplur innan han skulle köra hem. Ordnade att Stellan och Mats skulle fara ner för att se över morfar. När de kom fram så fanns endast en bil och en låst stuga, ingen morfar stod att finna. 

Nu började cirkusen, samtal fram och tillbaka, kasta sig i bilen för att köra upp till stugan i Lycksele. Rädd men fortfarande med hopp, hoppet får inte svika en. Syrran kom från sitt håll och Sanna samt Sebastian hämtade mormor. Vi sammanstrålade i stugan, poliser, hundar väntan/ väntan ytterligare väntan. Mera poliser, fler hundar, hemvärnet, mera samtal och ytterligare väntan. Som att leta en nål i en höstack, var var - var är min pappa. Köra runt i området, ropa och lyssna. Hopp hopp inte ge upp, vara stark och visa att det fortfarande finns hopp. Tiden går sakta, nog en av de längsta dagarna i mitt liv, men inte ge upp. Vänta.........  Mera väntan och tiden går, inga spår står att finna, var, var, mormor börjar tvivla. "Mamma hoppet hoppet aldrig lämna hoppet". Barnen börjar få det jobbigt, vara stark, vänta. Nu händer det, inget men jag börjar att inse att tiden rinner iväg, tvivlar - nej - hoppet, hoppet var är hoppet. Nån kommer gående - tvivla hopp rädd, tiden står stilla, "han är funnen". Glädje hoppet lycka, man får inte lämna hoppet. "Han är okej" PHUUU!

Hädan efter kommer jag att förstå de anhöriga på ett annat sätt, jag har varit där. Hoppet, hoppet aldrig lämna hoppet.

Life is life............

Så har jag lyckats än en gång! Släppa in nån i mitt hjärta och sen är det bara stopp. De tar bitarna och försvinner. Snart kommer det inte finnas mer än ett svart hål kvar. Tårarna rinner utefter min kind. Är det nått fel på mig? Är det för att jag är för stark som person att jag skrämmer iväg alla eller? Skulle det vara bättre att jag va liten och svag, så att någon måste ta hand om mig. 

Ja jag vet, inte vara den sanne pessimist, det går över. Värsta är att det blir bara svårare och svårare att lita på nån framöver. Ryggsäcken fylls av hopp och svek, känns det som. Den blir bara tyngre och tyngre. Stark, klok underbar fin och go osv men ibland är jag förbannat blåögd. En "häxa" som jag borde veta bättre. Jo jag visste nog innerst inne i alla fall men man lever ju på hoppet.

En ny vän, men det är bättre än ingenting. Det är bara att acceptera besluten och gå vidare. Man ska inte släppa fina människor man möter i livet, utan ta vara på vad de kan ge.

Någonstans finns den personen som kommer att bevara mitt hjärta och våga vårda det. Det är bara att finna vem och var?

Nu är vi där igen.......

Trött och sliten sitter jag nu hemma igen i soffan, bara en natt hemma denna vecka och jag hoppas att den ska göra underverk. Vad trodde jag nu?? Ska en natt verkligen kunna ersätta alla timmars sömn jag missat, vem försöker jag lura. 

Ja jag vet att jag borde ta det lugnt, jag vet även att jag inte ska tänka på vad jag kunde ha gjort och vad jag bommat pga att .... Men när man är trött kan man inte tänka rationellt. Vad händer, jo tankarna snurrar, oron ligger och lurar bakom axeln. Ja man blir värre än Tomas Tvivlaren!! Det är som små svarta jävlar springer runt benen och bara väntar på att smällen ska komma. 

Just nu är frågorna många och jag undrar vem som ska trösta Knyttet?? Knyttet, dvs jag, känner mig liten, var är min energi, kan nån finna den och ge den tillbaka. Att ge och ge är inget bra resultat men jag har lyckats igen, ge för mycket och inte tagit energi tillbaka. Det är dumt men det är lätt gjort.

Försöker att tänka possitivt och hoppas......hoppas att mina tankar bara är tankevurpor och ingenting annat. Hoppas på bättre dagar, mera tid och lite lugn och ro. Att få vara lycklig, lycklig på mitt vis, ska det vara så svårt??

Blandade känslor

Att vakna en söndagsmorgon i sin egen säng och solen skiner kan vara en underbar känsla. 

Att haft en trevlig helg, med vänner, mys och musik är också en härlig känsla.

Att veta att man har två och en halv vecka intensivt arbete kan kännas mera gruvsamt. Men tiden brukar gå fort så det ska nog även gå bra. Med en lycklig känsla i kroppen brukar det mesta lösa sig.

Att veta att man inte sover i sin egen säng utan måste vara längre bort från nära och kära känns mest besvärligt.

Att veta att människor bryr sig om en (allt från unga flickor som funnits i ens gemenskap, familj, vänner och min vän) känns som en stor vinst.

Idag känner jag att det är många blandade känslor att styra kosan mot Vännäs och Umeå. Min kära dotter och måg är inte på plats och det kanske är därför det känns mera gruvsamt.

Jag skulle gärna stannat i helgens fantastiska stämning, Åsele marknad, har gett mig många fina minnen, skratt mm.

Men vardagen kommer än en gång, det finns saker man inte kan ändra på. De kommer och går, och snart blir det nya underbara dagar som man lägger till sitt hjärta!

Hur kan man få mera tid........

Jag sitter trött i soffan och funderar på hur man kan få mera tid. Livet springer förbi och just nu är jag inte med hela vägen. Det är torsdag och jag har redan 44 arbetstimmar fast jag har en dag till att jobba denna vecka. 

Så har vi helg, jag vill så mycket men tiden kommer inte att räcka till. Åsele marknad, träffa min vän, vila, fixa hemma och åka till Vännäs på söndag. 

Viljan finns men jag måste finna orken också. Känner att det är tur att det värsta är över, marknadsveckorna tar knäcken på mig. Långa dagar och mycket att leverera. 

Hur ska jag få en sådan bra helg som möjligt? 

Jo jag vet...... Jag flyttar till Vännäs med vännen, lägger marknaden där i helgen, då hinner jag fixa och trixa samt vila i min egen säng.

Nja det går nog inte..... dags för en plan B och välja!!!

Jag tror att jag inte är rädd längre.........

En av de händelserika helgerna i Vilhelmina är nu till ända och jag sitter lugn i soffan och tittar på tv. Känner att jag måste skriva av mig lite. Hembygdsdagar - det är en helg med aktiviteter och marknad. Jag har tillbringat denna helg med vänner, haft en rolig och mysig helg! 

Vad är det då som gjort denna helg så speciell. Jo, jag har lärt mig att släppa taget, våga "flyga" och inte ha fast mark under fötterna. Man ska inte ha kontroll på allt i livet, för att finna måste man våga. Jag vågade och jag tror att jag funnit. Nu är det bara att se vad framtiden kan ge men jag känner att jag lever. 

Ödet har varit framme, där ingen trodde att det skulle slå till. Hade aldrig kunna tro att en spontan handling skulle ge mig så mycket. Alla bitar bara föll på plats. Jag vågar........ tar var på varje minut jag kan. Om det kommer att vara för evigt, vet ingen. Men min vilja finns och jag känner ingen oro. Jag är bara lycklig! Och framför allt jag är inte rädd längre, jag är villig att satsa!! 

Finns det nått som heter "soloholik"?

På vägen hem från jobbet idag så började jag tänka på om det finns nått som heter soloholik? I så fall så är jag en sådan, beroende av solen. När det är mulet och kallt så går det mesta i slow motion, även humöret. Så behöver bara solen titta fram och värmen komma så är allt på topp igen. Ev problem är som bortblåsta och många goda ideer kläcks igen. Det spelar inte hellre någon roll vilken årstid det är, effekten är den samme. All sol värmer även på vintern och det är -25 grader ute. Kan det va så illa att man är sol-beroende??  Ska man göra nått åt ett sådant beroende? Nej, nej det tycker jag inte. Sol kan man missbruka på rätt sätt hur mycket som helst. Vi behöver dess strålar de få timmarna som den lyser. 

Nu ska jag njuta, låta den lysa ända in i hjärtat!! 

Inte utan min syster

Inte utan min syster...........

Ja vad kan man säja mera än att jag verkligen älskar min syster. En grå tisdag när man är trött efter dagens jobb så tittar man i brevlådan, och vad finns där. Jo ett brev med en dikt i:

Jag blev både rörd och glad, hon kan verkligen finna rätt dag och rätt tillfälle. Orden är så sanna och det stämmer även vad jag tycker om henne. Den bästa systern man kan tänka sig, ja jag kan säga det rakt ut - jag älskar dig syrran!! Och jag skulle inte vilja leva utan dig!

Hur vet man.......

Hur vet man.......

Idag har jag funderat i min lastbil på hur vet man vad som är kärlek i min ålder?? Jag vet hur det var i tonåren, på den tiden man va kär i allt och alla, för det har vi väl alla upplevt. Jag vet även hur det kändes när det blev mera på allvar. De första seriösa förhållanden man hade. Men hur känns det nu?? Hur vet man att man träffat den rätte?? Säger det klick eller..... Kan det vara så enkelt? Är kärlek en känsla av tillhörighet, att njuta i varandras sällskap utan att göra något? Inte träffats på länge men man upplever samma sak som sist?? Ja frågorna är många, men hur ska man veta. 

Att finna vänner är ingen konst, många blir bara vänner. Kan själv tycka att jag är kall som en sill, när man kommer till ett stadie där det är dags att ta ett steg till. Tänker igenom allt noga för att jag är rädd för att göra misstag. Eller att jag ska göra någon illa. Andra skapar sig förväntningar, planerar mm. Men jag.... tar dagen som den kommer. Min värld består av många aktiviteter, har jag rent av sett till att jag inte ska ha tid med kärlek. Ja du, kan nån svara på alla mina frågor.

Tänk om det vore så lätt som i filmen "En prinsessas dagbok", när man finner den rätte åker foten upp när man kysser varandra.

Ni som har hittat kärleken, va rädd om den. Bevara den ömt, för jag kan säga att det är inte lätt att finna den nya!!

Var är orken......

Var är orken......  Ja idag funderar jag på vad man kan hitta på för att finna mera ork och fler timmar på dygnet. Känner att mitt humör inte är på topp och är rädd att det drabbar andra. Var kan man finna ny ork?? Finns det någon annan utväg än att sova? 

Men det är sommar och jag vill inte sova. En tid för njutning, ljuset och värmen. Trots det är min ork inte med mig. Måste finna ett sätt att ladda om batterierna. Just nu är det som jag bara jobbar och jobbar. Ja ja, tiden går fort, snart är sommarens jobb över och det är dags att söka nytt.

Finns det någon fördel med att orken tryter...... jo, man kan drömma... både i vaket och i sovande tillstånd. Jag ska drömma mig pigg.....skapa en egen saga som jag kan mysa i. Nått som den obotlige romantiker jag är kan gotta mig i. Det är inte att sova utan att drömma. Det låter mycket bättre!!

Sweet dreams everybody!!