Så har jag lyckats än en gång! Släppa in nån i mitt hjärta och sen är det bara stopp. De tar bitarna och försvinner. Snart kommer det inte finnas mer än ett svart hål kvar. Tårarna rinner utefter min kind. Är det nått fel på mig? Är det för att jag är för stark som person att jag skrämmer iväg alla eller? Skulle det vara bättre att jag va liten och svag, så att någon måste ta hand om mig.
Ja jag vet, inte vara den sanne pessimist, det går över. Värsta är att det blir bara svårare och svårare att lita på nån framöver. Ryggsäcken fylls av hopp och svek, känns det som. Den blir bara tyngre och tyngre. Stark, klok underbar fin och go osv men ibland är jag förbannat blåögd. En "häxa" som jag borde veta bättre. Jo jag visste nog innerst inne i alla fall men man lever ju på hoppet.
En ny vän, men det är bättre än ingenting. Det är bara att acceptera besluten och gå vidare. Man ska inte släppa fina människor man möter i livet, utan ta vara på vad de kan ge.
Någonstans finns den personen som kommer att bevara mitt hjärta och våga vårda det. Det är bara att finna vem och var?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar