Inge förtroende och respektabel.......

Idag var det en vanlig dag, dock inträffade en episod som gav tid för eftertanke. Ringde min syster och ventilerade beteenden när det gäller att visa förtroende samt utstråla respekt. Man kan säga att vi i vissa saker har ungefär samma inställning och liknande erfarenheter. Kalla mig gammal modig eller att jag inte följer med i tiden men....

Nog skulle det väl vara allmänt känt att när man arbetar så är man en representant för sin arbetsgivare. Viss uppstår det situationer där du kan vara mer eller mindre nervös eller andra känslomässiga saker som påverkar ditt beteende. Dock är det viktigt att visa sin bästa sida utåt. Jag / du är företaget inte personlig på ditt jobb. Dvs om du får skäll är det inte dig de menar utan företaget. Om du får beröm är det lika så. Om du är nervös så är ditt företag det, och ett nervöst företag är det frågan om man vill anlita företaget. Är man inte förtroende ingivande är resultatet för företaget lika så. Visar du inte respekt så får ditt företag den stämpeln.

Många kryptiska meningar utan förklaring men jag ska försöka skriva vad jag menar. Om jag är ute och företräder mitt företag så är det viktigt att jag är saklig, lyssnar och ser de som jag besöker. Visst har kläder betydelse. Man vill väl inte visa företagets underkläder? Ej hellre kan man ta statliga företag komma med urtvättad collage-tröja samt mer än kalsongranden framme. Är jag nervös må jag träna, det finns knep att inte visa vad man känner i denna fråga. Huvudsaken är att de jag träffar får mitt förtroende. Jag vill poängtera att jag inte tycker att man ska sluta att bjuda på sig, visa förståelse osv. Det är också viktigt, dock säger jag det än en gång; Representerar du företaget är det inte dig som person de ser. 

Nu är det självklart att det inte bara ligger på personen att representera företaget. Det är lika väl viktigt för företaget att se till att den anställde får verktygen för att genomföra sina representationer. Så är man inte trygg måste man få utbilda sig tex. Företagen investerar ju i sig själv. Detta gäller så väl privata företag, statliga eller kommunens representanter. 

Så skärpning från alla håll där detta inte följs. Jag är stolt över mitt jobb, oavsett vad som inträffar så finns det en lösning och jag kan ge förtroende om jag även inte har alla svaren utan ber att få återkomma i frågan. Det är inte hjärnforskning utan det mesta går att lösa med sunt förnuft!!

Vägrar att ge upp.......

Ömsom lycka ömsom kämpa, det är min vardag.  Min envishet har gjort att jag fått känna på hur jag kan må.  Det finns hopp, bara jag får bukt på infektionerna som vägrar släppa taget. Önskar jag kunde mera om sjukdomar och hälsa. Då kanske jag kunde få svar. Kan man få infektioner som blir kroniska? Har jag gått förlänge utan att den uppdagades?  Ja, frågorna är många. 

Jag fick veta att jag "måste bryta smärt-cirkeln och låta det göra ont". Du har gått förlänge och är rädd för att utsätta dig för smärta.  Jo kyss min rumpa. Det visade sig vara en infektion och 3 penicillin kurer senare är jag fortfarande inte 100. Ska tusan kunna utstå mer smärta, blodsmak i munnen kan jag ta men när jag grinar går det inte längre.  Men jag tänker inte ge upp. Jag vet hur jag kan må. 

Annars är jag lyckligare än någonsin. Vi går mot vår. Jag har även lyckats sitta på skotern utan att gå mitt itu. Jag har fått åka ner på sjön och dra upp middagen. Fått sol på näsan å riktigt känna varför jag vill bo i fjällen. Tillsammans med mannen i mitt liv, njuter vi av de fina stunder vi har tillsammans.

Jag har lärt mig mycket det sista året. Var dag har nått att ge.  Det är vi som bestämmer vad vi vill göra. Så jag ser det lilla i det stora och månar om de i min närhet.

Lite jäklar anamma skadar aldrig........

Första december, läkarbesök,  och min "never ending story" fortsätter. Med nedsjunknade axlar gick jag in.  Vänta, vänta, vänta, han är lite sen.  Men tillslut har han hittat till Dikanäs.  Vår nye doktor,  för min del vet jag inte vilken ny i ordningen. Han tittar,  känner och funderar.  Ja, jag håller med,  jag har gått förlänge.  Ett piller ska trappas ner och sen avslutas.  Mera träning,  hitta tillbaka till orken,  prova jobba 25 %. En snabb sammanfattning av besöket.  

Väl hemma börjar jag sammanställa vad som sades.  Jo, det är sant, han förstod att jag vill jobba. Men.....  Menet är det ett hinder som jag kan kringå? Är det nått jag kan träna bort?  Innan sista bakslaget blev orken mindre och smärtan ökade.  Hur vänder jag träden. 

Nu är det ju så att jag är väl medveten om min envishet. Kanske ska den användas på rätt sätt.

Om jag klarade av att sluta röka borde jag klara av träning,  viktnedgång och annat som tydligen ska till.  Vänder och vrider på tanken,  vad är det värsta som kan hända i detta läge? Antingen funkar det inte eller så funkar det.  Oavsett har jag fått ett svar.  Om det inte funkar kan jag prova nått annat och skulle det funka har jag dragit en vinstlott. Här ska dokumenteras! 

Jag håller med dig, doktorn. - Jag ska hålla i 30 år till. Å nu är vi tillbaka i ett läge där vi kan få se över situationerna och möjligheterna. 

Med ett leende på läpparna, tjocka kläder mot blåsten avverkades dagens stegmål i stormvindar. 

Mor och barn........

Många av oss anser att kärleken mellan en mor och dess barn vara en självklarhet.  Så är det nog i det flesta fallen.  En mor bär sina barn i sina armar när de är små och i sitt hjärta när de  blir större.  Ja, oavsett hur så bär hon dem hela livet. Tillika så finns även modern i barnens hjärtan. 

Visst kommer dagar när de inte är helt överens.  Det blir bråk, höga toner men trots det så finns kärleken kvar.  Båda vet att det tillhör uppfostran,  även om barnet tycker att mamma är orättvis.  Det gör inget de älskar varandra ändå. 

Men så finns det relationer som barnen tvivlar på att det finns kärlek. Barn som far både fysikt och psykiskt illa.  Värmen och kärleken är borta,  omgivningen är mörk och dyster.  Det finns ingen tillflyktsort. I vårt välfärdsstaten samhälle säger vi : men det är ju bara i fattiga länder / på samhällets botten där droger och kriminalitet härjar.  Då säger jag,  nej,  det finns ett mörker strax bredvid dig.  Du ser det inte,  det sker i tysthet, bakom stängda dörrar.  Det är inte lätt att fånga upp dessa barn och sprida ljus i deras mörker.  Ofta uppdagades det inte förrän de blir vuxna. Så jag vädjar till er alla i juletider, se barnen, låt de känna sig trygga och älskade! 

Jag är glad att jag får ge min kärlek till mina barn,  bonusbarn och alla barnbarn. För i min värld är alla barn lika mycket värda! 

Jo, jag hade i alla fall tur med vädret.....

Bra dagar och sämre dagar,  idag är det en sådan där mindre bra dag. 

Snart 50 års envishet och tjurskallighet får nu vika åt sidan. Bara att inse,  kroppen rack inte längre utan sade ifrån. Det som kunde blivit ett av mina bästa år.  

Det syns inte om du inte tokstirrar. Det märks inte pga att jag inte vill att nån ska tycka synd om mig eller fråga. "Men det måste ju vara skönt att få vara ledig med detta väder ". En vanlig kommentar jag hört den senaste tiden.  Jo,vädret är det inget fel på men jag glömde lägga värken på hyllan innan jag gick ut.  Ja, ja, säger som Ingemar Stenmark,  det gå int förklara för den som int begrip! 

Gubben passar på att städa och stöka.  Vill men kan inte hjälpa till.  Med peppande hejar rop och skryt hjälper jag så gott jag kan ifrån min nedtippade solstol. Mutar med en och annan kaffekopp. Frustrerad över att det skär, ömmar osv på baksidan.  Säger inte mer än att det är en sämre dag. Han är ju så snäll och omtänksam. 

Men till alla ni andra som är i liknande situation,  vi hade i alla fall tur med vädret! 

Hjärnspöken........

Tisdag kväll, tvn står på i bakgrunden.  Själv tog jag fram plattan för att försöka få en annan synvinkel på min hjärnans aktiviteter. 

Kroppen har sina egna egenheter.  Idag har jag funderat, funderat och funderat.  Jag vet svaren,  tänker klokt och vet att inget är skrivet förrän det hänt.  I detta nu har inget hänt men liks förbaskat reagerar grottmänniska i mig.  

- Det kan......

- Är du säker på......

- Vad gör att du kan veta......

Jag dementerar mina egna tankar men det hjälper föga lite.  Jag försöker tänka om men hjärnan sätter käppar i hjulet. Varför?  Är det så att hjärnspöken inte är annat än dåliga erfarenheter.  Kanske även dålig självkänsla.  Spelar sjukdoms tillstånd in,  exempelvis att jag känner frustration att jag inte blir frisk nån gång.  Att orken tryter. En negativ spiral vrider runt i min hjärna. 

Ja, vinklarna är många för att få spökerna att släppa.  Men tråkigt nog vinner dessa hela tiden idag,  vad ska jag hitta på.  

Att veta skillnad mellan rätt och fel och ändå tveka.

Man ska tydligen vara frisk för att orka vara sjuk. Orka kämpa för sina rättigheter. 

Jag tror mina spöken är beviset för att jag tvekar på min hälsas tillfrisknande! 

Jag vet ju att jag är stark, klok och rationella, dock är det inte så idag! 

En prövningens vår......

Nu är det officiellt, våren är här. Solen lyser och fågelkvitter. Vinterdvalan är över för de flesta. Tussilagon kryper ur jorden och visar sig gul i backsluttningarna. 

Det har för mig varit en prövningens vår, ja inte bara för mig utan även min sambo. Sjukdom/ smärta/ rörelsebegränsningar mm har varit vår vardag. Kan tyckas att världen varit lite orättvis med oss med tanke på att vi nyss träffats. Ja, nyss å nyss, 5 månader går fort. Nu är det även här ljusare framtid, diagnoser ställda, hjälpinsatser insatta och kropparna läker för oss båda. Även om detta medförde att vi på var sitt håll kämpat, inte lätt när den ene hamnade på Regionssjukhuset.

Dock har jag insett fördelarna med tekniken, ingen människa är längre bort än ett knapptryck. Man kan idag både se och höra varandra i loppet av mindre än en sekund. Tänker på farmor och hennes resor. På den tiden var det inte tal om mobila telefoner, internet, facebook mm. Vilken avsaknad av familj och vänner då kommunikationerna möjligheterna saknades.

Familjen är viktig och påskyndar läkningsprocessen. Jag har även funderat på vänner, sanna vänner som hjälpt oss och våra barn med sådant som vi inte kunnat göra. Vänner som med glada hejar rop uppmuntrat och peppat, det värmer en verkligen när tiderna är som mörkast. 

Nynnar medan solen lyser på min näsa:

"Ja, det är våren
Ja, det är våren
Som har kommit igen
Och med den kärleken......"