20 år sen den tragiska händelsen skedde, Estonia gick till botten. Det är konstigt hur kroppen reagerar, hur den minns nyhetsuppläsningen med en otäck känsla efter alla dessa år. Ibland funderar jag på om det är rätt av media att ta upp händelsen igen. Många sår rivs nog upp idag, gammal sorg gör sig påmind.
Lilla Vilhelmina drabbades hårt, många kände de som vi miste och ingen kunde riktigt förstå varför det skulle hända just då. Varför just när de våra va på resa? Många tårar fälldes.
Jag hade min "gamla" klassföreståndare och min granne på fartyget, de fick inte komma hem. Havet blev deras viloplats.
Ännu idag kan man inte förstå hur det kunde hända, att inte det gick att säkra ett fartyg. Varför fungerade inte utrymningsplaner och livbåtar? Totalt förlorade vi 501 svenska i denna tragedi. Det är bara att räkna ut hur många som drabbades. Jag hoppas att alla dessa fått frid på något vis.
Det enda vi kan göra är att minnas. Hoppas att det aldrig kommer att ske igen.
Mina tankar går idag till de anhöriga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar