Jag har i eftermiddag insett vilken tur jag har som är född där jag är. Att jag har naturen bara utanför samhället jag bor och att jag har möjlighet att få njuta av den. Det finns en anledning till att jag blev kvar här uppe. Dagens utflykt är ett bevis på det.
Det började med att jag och Anita skjutsade min son till älgjakt-byn, 8 mil från Vilhelmina. Sen började vår utflykt. Stannade till vid gravarna där mina farbröder med respektive och farmor samt farfar ligger. En av de lugnaste, fridfullaste kyrkogården jag vet. Att bara få stanna en stund betyder så mycket. Efter det fortsatte resan uppöver mot den norska gränsen. Nästa stopp var "hemma" och då menar jag hemma där mitt hjärta alltid finns. Fjällen, att sitta på bron och bara insupa luften, vyn och solens strålar.
Längre upp behövde vi...... resan fortsätter förbi sjöar och nya fjäll. Och så blev det ett stopp vid Gortabäcken.
Måste bara göra som när jag var liten, gå under bron. Vattnet är lågt och lätt kommer man fram, ser även hur vattnet ändrat riktning i bäcken efter senaste brobytet. Lite synd att människorna som tidigare besökt platsen inte tagit med sig skräpet som fanns.
Nu mot platsen som symboliserar två världar som möts, vattnet kämpa sig ner tillsammans från två håll, ner mot havet. Jag måste, måste bara luta mig ner mot vattnet och dricka, dricka kallt friskt fjällvatten. Ingen dryck är så god för både kropp och själ som fjällvatten. Solen börjar dala men det gör inget, så vackert ändå.
Ytterligare en bit kvar på vår resa vidare mot Skalmodal, men vi stannar en bit före. Går ner mot ån i dalens botten. Förbi hallon som är sötare än den sötaste godis man kan köpa, de riktigt skriker - ta mig, ät mig. De röda bären smälter i munnen. Jag har en hink i handen, men inte för bär. Jag ska plocka stenar, att pynta mitt hem med. Ta med lite fjäll när jag inte får vara här jämt. Går vidare utför och kommer ner till den slingrande ån som gjort små bäckar i kanten av sig. Vattnet finner alltid en väg att ta sig fram. Väljer och plockar de stenar som jag känner behöver komma och förgylla min vardag samt påminna mig om denna vackra minnesrika dag.
Plask.....plask låter det, jag tittar upp. Små öringar jagar insekter på vattenytan. Ett litet skådespel, jag måste sätta mig på hinken. Bara se och avnjuta vad som utspelas framför mig. Tappert kämpar fisken, ibland vinner den och ibland insekten. Jag kan bara sitta tyst och tacka naturen för att den tar sig tid att visa mig det vackra. Eller är det jag som har tid att stanna upp och njuta av det som visas. När jag sitter på min hink inser jag...... det är för att jag får uppleva detta som gör att jag är den jag är. Många människor har inte den möjlighet som jag har. Åka upp en fredagkväll, njuta av naturens vackra vyer och smaka ur dennes skafferi.
Jag sitter en bra stund innan jag reser mig igen. Min resa fortsätter men jag har längre inga krav på vad som ska göras eller några måsten kvar. Bara ett härligt lugn.
Visst vi han upp i en backe och där fanns det gula kantareller till en nattmacka för oss och pojkarna nere i Vilhelmina. Tar med dem hem och vänder vår resa hemöver. Det börjar bli skumt men i bilen finns två mycket nöjda tjejer. Denna dag kommer länge förgylla vår vardag och hjälpa oss i stunder när man behöver plocka fram det lilla extra.
Ja jag är en mycket lyckligt lottad människa, jag har det jag önskar inom räckhåll och det viktigaste av allt jag har tid att stanna till och njuta av det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar