Idag så går mina tankar runt omkring missbruk i familjer. Jag har så svårt att förstå att man utsätter sina nära och kära för sitt missbruk. Det är nog illa att man som människa väljer att utsätta sig själv för droger av större slag. Att låta barn vara med om situationer som inte ens vuxna vill gå igenom. Att vara oviss om hur situationen är när de kommer hem. Ett hem ska vara en trygg tillvaro, det borde alla ha rätt till. Jag kan inte annat säga att det borde vara straffbart att utsätta barn för detta.
Så har vi olika former av missbruk. En del missbrukare hamnar i en situation där det är så synd om dem. Vad då synd? Det är väl mera synd om dem som ska vistas runt omkring. Missbrukaren har ju valt sitt liv. Att lyssna på en ständig klagan, att få höra både det ena och det andra som sätter ärr i själen. Och så det värsta, missbrukaren minns inte vad den sagt eller vad som hänt. Helt plötsligt så ska det bara vara som "vanligt". Och tar familjemedlemmarna upp något så får det bara veta att inte finns det problem, eller att personerna bara är onda samt inbillar sig. Ja, jag kan inget annat säga än att jag lider med dessa barn och familjemedlemmar. En maktlöshet, älska eller hata din kära. Barnen vet varken in eller ut. Så denna skam, inte få säga nått, prata med någon utan bära allt som händer inom sig. Samhället varken ser eller hör. Det är som om man sticker huvudet i sanden så försvinner problemen. Men kvar blir det bara en liten människa som går omkring och gråter inombords.
Jag är inte guds bästa barn. Visst jag kan ett glas eller mera men jag har aldrig utsatt mina barn för situationer där de känt otrygghet. Barn ska få vara barn, även ett barn blir aldrig vuxen i en förälders ögon. Det är barn oavsett ålder. Och vi föräldrar har valt att ta in dem i vår värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar